Vaknade nu 05:48 med en låt på huvudet som antagligen har snurrat runt i skallen hela tiden under min 7,5 timmars skönhetssömn och som jag kanske t om har nynnat på i sömnen. För den satt som en smäck i huvudet kl 05:48 och jag studsade upp ur sängen och började dansa glatt.

Jag har också hört att det är väldigt vanligt att man överdriver när man återberättar något och att vi gärna spär på historien med ca 10% av själva sanningen.

   

Så det där med dansen kanske bara var lite, lite överdrivet..

Hemma igen, i lugn och ro i soffan efter en liten nätt löprunda. Det var lite småtungt vid 5 km och vid 7..9..12..13km..
Ja, ni fattar.

Imorgon eftermiddag bär det av till Hunnebostrand för några härliga lediga dagar i Bohuslän. Det är även där vi brukar tillbringa en härlig semestervecka på sommaren. Allt det här tänkandet om den bohuslänska miljön får mig att längta efter sommaren. Att längta tillbaka och tänka på den sommaren som var, på sommaren som var med dom fantastiskt många och långa soliga semesterdagarna. 

Men jag tänker även på sommaren som komma skall och jag vill så gärna att det ska bli så igen. Med mycket sol, många bad, långa lata dagar och en sommar med ett lugn i kroppen. För det är det som bohuslän gör med mig, det är precis det som Hunnebostrand gör med mig.

Bort med rastlösheten, tristessen och den eviga stressen och in med lugnet, harmonin och den sköna avkopplingen. 

 

Det här med att knäppa med tungan är väldigt underskattat. Varför gör man inte det oftare? Är ju grymt coolt och låter dessutom väldigt häftigt.

 

Kanske att det lät häftigare och coolare inne i mitt huvud än vad det gjorde egentligen....

 

Det är så grymt svårt att vara tyst. Eller kanske inte svårt att vara tyst om man inte har någon röst, utan mer att det är svårt att vara tyst när jag har så mycket som jag vill komma med. När jag har hur mycket som helst att säga om allt och ingenting. Jag inser ju nu hur mycket som jag i vanliga fall pratar, hur mycket som jag i vanliga fall låter min röst höras och hur mycket andras röster plötsligt hörs mer nu när jag är tyst.

Även när jag sitter för mig själv så slår det mig hur mycket som jag brukar sitta och prata högt med mig själv. Frågar och svarar mig själv i samma sekund. Lite skrämmande faktiskt men också väldigt konstigt men bara ytterligare en sak som jag kan addera till min "lära känna mig själv" lista.



 

Kanske för att man behöver en nystart på morgonen eller bara för att man vill ha en andra chans, men framförallt för att låten är så grymt bra.

 

God morgon!

Den är nästan borta nu. Min röst. Sträng röstvila är det som gäller, i hela 3 dagar. Så nu ska jag som har en del att säga försöka vara knäpptyst i några dagar. 

Det är märkligt hur världen och vardagen blir annolunda när man inte kan ta till de saker som vi använder oss av för att klara vardagen i vanliga fall. Att en röst kan ha så stor betydelse i hur vi fungerar. Hur jag med automatik öppnar munnen för att försöka svara, säga något men att det läte som kommer ut inte är det som jag i vanliga fall kallar för ord och meningar. Hur mycket som jag egentligen använder min röst dagligen och hur mycket av min tid som jag svarar, pratar med och till andra. Man skulle kort och gott kunna säga att jag just nu känner mig lite handikappad, att jag har lite svårigheter med att hantera mitt vanliga liv.

Så när jag satt här lite avkopplande efter jobbet och kikade omkring på andras bloggar så kom jag inte helt oväntat in på en annan bloggerska vid namn Lallis  som just idag har tagit upp kring ämnet handikapp i sin blogg . Vad och vem det är som bestämmer att just ett hinder är ett handikapp. Att det kanske i själva verket är så att man har lärt sig att leva med sitt handikapp och/eller hittat andra, egna vägar för att klara av just sitt liv och svårigheter som kan stötas på. Hur man just därför inte heller ser det som en svårighet, ett hinder eller handikapp.

För samtidigt som det just nu är frustrerande att inte kunna prata så känns min stumhet också lite befriande, kanske
t om lite avstressande. För att det inte alltid måste vara just jag som svarar, för att jag inte alltid måste ha något att säga eller att komma med. Att jag istället kan nicka eller på annat sätt förklara eller att jag bara kan le lite grann och på så vis ändå se att man faktiskt förstår mig.

 

Jag tar mig friheten till en en bloggfri dag idag (nästan då) :-)



Hoppas att ni får en härlig lördagskväll så återkommer med nya tag imorgon igen!


 

Grannpojken ringde på idag och tösen gick för att öppna dörren. Till min förvåning så hör jag hur han frågar om vi vill komma ut och kolla på hans hund? Hund? De har väl ingen hund, tänkte jag. Så jag blev lite nyfiken och gick för att kolla.

Jorå, där stod han och höll en liten hund i koppel.

-Men vad är det här för en liten hund då? frågar jag lite förvånat.

-Det är mormors hund, svarar han då.

- Jaha, säger jag. Men vad är det för en hund då? frågar jag igen.

-Det är ju en mormorshund, svarar min A då med myndig och självklar stämma.

Jaha, mormorshund tänkte jag då. Mormorshund? är det en sådan hund som tillhör en mormor eller är hunden en mormor?



   

Det är lite läskigt ibland. Då när man tänker en tanke och någon annan gör detsamma, precis samtidigt. Man blir lika chockad, förvånad och förstummad varje gång. Hur kan det komma sig? Vad är det som gör att vi exakt samtidigt gör exakt samma sak, tänker samma tanke. Är det slumpen? Eller en invand handling som egentligen inte alls är någon slump?

Jag hade i alla fall ett sådant "moment" idag. Ett telefonsamtal som kom exakt då jag tänkte samma tanke. Tanken om att slå det numret som går till den personen som i exakt samma sekund tog upp sin telefon och slog numret, det numret som går till min telefon som jag just då höll i min hand för att slå det nummer som går till den telefonen som hon höll i sin hand.  

Jag tänkte här presentera mina favorit Kylies.

Egentligen helt utan inbördes ordning för jag skulle kunna ge er så många fler men tycker kanske att det skulle bli lite tjatigt då.

1) Nummer ett tar oss tillbaka till en svunnen tid då jag antagligen var mycket mindre än vad jag är idag.

   

2) Nummer två får mig att minnas en tid då jag var discodrottning och fullkomligt ägde dansgolvet.



3) Nummer tre en nyfunnen favorit.



4) Nummer fyra får mig att tänka att, om Kylie kan få en sådan snygg rumpa så kan jag...



5) Nummer fem ...snart discodrottning igen.. 



Keep it up girl!


Nä, det får bli en till...



 

Så otroligt avslappnande, så givande och så inspirerande det är att blogga. Men också så krävande, så prestationsladdat och tröttsamt det kan vara ibland.

Ibland ramlar jag dit, dit där det inte finns några bra ideér alls, dit inga bra blogginlägg någonsin har letat sig fram. Då kommer prestationsångesten fram och tråkar och bråkar med mig. Jag blir då stressad och frustrerad och lägger bloggen åt sidan för ett tag. För att åter ta upp den för att sen lägga undan datorn igen. Jag har dock lärt mig att se ett mönster i det hela och det är som oftast när tiden är knapp och jag känner mig stressad.

Att vara stressad och försöka skriva ett bra och relativt genomtänkt inlägg fungerar inte så bra för mig. Faktiskt inte alls. Jag får istället kortslutning och kan knappt komma ihåg vad jag har gjort under dagen. Så inte ens ett endaste litet dagboksinlägg går att författa. Men ibland så kommer det stunder. Stunder då ideerna bara sprutar, då jag kan komma på hur många intressanta inlägg som möjligt och då får jag nästan lägga band på mig själv för att inte skriva ihjäl mig.

Och det är i de här stunderna som jag plötsligt kommer på det. För vem, vad och varför som jag bloggar. Mestadels för min egen skull för att utgå ifrån min ursprungsanledning. För att få skriva av mig om min frustration kring det som är jobbigt i mitt liv, mina tankar om allt som rör min mamma och om hur allt inte blev som jag hade tänkt mig när jag själv blev en mamma.

Men jag skriver också för er, för er som behagar sig läsa min blogg . För er som tycker att mitt liv och tankar är värda att läsas om. För ni inspirerar mig när ideerna tryter, när enbart uppmuntrande ord och uppskattning hjälper och när semesterkort från en frånvarande hjärna kommer. För även om jag skriver för min egen skull så hade ju bloggen inte varit den, den som den är om inte just era reflektioner och bloggar hade varit där, där de är.

För alla bloggare skriver olika, olika just bara för en blogg ska vara olik någon annans och skrivas precis så som man vill att den ska vara, som man vill ha den. För just det syftet som du har den till. Med långa inlägg, korta inlägg. Inlägg om ditten, inlägg om datten.

För visst är det väl det som gör det hela intressant. Hur just du tänker och för vem, vad och varför du tycker och skriver som just du gör. 

             

Jag blev riktigt skraj idag fast först blev jag riktigt förbannad. Jag blev jagad av en galen tanta i en bil idag, Jo, det är sant. Det låter som värsta skämtet men det är helt och fullt sant. Det värsta är att jag inte kan släppa det här när jag egentligen inte vill ägna en enda tanke mer åt denna hysteriskt sjuka bilförare.

Ni vet, ibland när man ska genom en korsning vid ett rödljus så händer det ju faktiskt att bilen före inte riktigt hinner med över innan det slår om till rött igen. Det här hände mig idag. Fast inte mig egentligen, utan bilen som kom från höger som råkade bli stående tvärs över hela min väg. Det här gjorde ju så att jag försattes i en mindre olustig situation eftersom bilarna till min högra sida som skulle svänga vänster hann få grönt och började att köra. Och jag stod ju där jag stod för jag ville ju varken bli påkörd eller köra på bilen framför.

Men tydligen så måste jag ha gjort kärringen i bilen bakom mig något för hon började tuta nå´t så in i H på mig och jag försökte med kroppspråk  visa att jag inte kunde köra, då jag hade en bil som stod i vägen för mig. Men tanta gav sig inte utan fortsatte att tuta. När jag till slut äntligen fick köra iväg så tänkte jag att allt var frid och fröjd och att sådant här händer ibland och det är inte mer med det.

Tills jag kommer till nästa rödljus och kärringen dyker upp bakom mig igen och börjar tuta. Jag tittar då bak i min backspegel och får se henne sitta och göra en massa tecken åt mig på ett språk som jag då inte är van vid. Jag har ingen aning om vad det betyder men särskilt snällt såg det inte ut att vara. Jag kör iväg sen när det blir grönt med henne tutandes efter mig samtidigt som hon försöker köra om mig, förbi mig upp på den smala påfartsvägen ut mot motorvägen igen. 

Jag trodde ett tag att hon skulle preja mig ur vägen och trampade därför gasen i botten tills hon var utom synhåll. Jag såg då framför mig hur hon till slut skulle få stopp på min bil och kliva ut och fram till mig med handväskan i högsta hugg och försöka slå sig in i bilen med den, där lilla jag satt med skräcken i ögonen..


     

Uhhh...finns det inget bäst före datum på galna kärringar i trafiken?
Eller ska galna kärringar överhududtaget finnas där:-) 

Om man skulle fråga mig vad jag har gjort idag så skulle jag nog svara - ingenting. Men det är ju egentligen inte sant. Vi har bara lite olika sätt att se på, att göra ingenting. 

Det är väl återigen vilka krav man har på sig själv och vad man vill åstadkomma med en dag som styr vad just ingenting betyder. För visst är dammsugning, vikning av ett tvättberg, en rask långpromenad och middag hos syster också, att göra någonting när jag riktigt tänker efter. Men om jag jämför med mitt vanliga tempo, så får det den här dagen att framstå som just en drivardag. 

För när hade jag en ingentingdag senast egentligen? Vad är en ingentingdag numera? Det var så länge sedan att jag nästan inte minns. Det skulle väl kanske vara en sådan dag då man bara inte vill/kan kliva ur sängen och inte dra upp rullgardinen av olika anledningar. Men inte ens de dagarna, när huvudet bankar av diverse alkoholhaltiga drycker som intogs dagen innan, kan jag tillåta mig att inte göra någonting. 

Men trots att min ingentingdag idag egentligen inte blev någon sådan dag så har den här dagen och den här helgen varit väldigt mysigt och jag är nöjd. Så till den grad att jag kan tänka mig att ta helg även nästa vecka igen. 

Svampbob Fyrkant fyller 10 år i år och det tackar vi allra ödmjukast för. För vad hade vi föräldrar gjort utan Svampbob Fyrkant. Vi alla föräldrar som vid för tidiga vardag som helgmornar har blivit väckta av våra små morgonpigga goingar.

Lite för tidigt för att anses som morgon ännu och lite för sent för att man ska kalla det för natt. Då har alltid våran trogne Svampbob Fyrkant funnits där för att stötta oss sömndruckna mammor som pappor och som kanske t om fått oss att dra lite på smilbanden mitt i all bedrövelse som en morgonpigg going kan innebära.



Ett fyrfaldigt leve för Svampbob..Han leve! Hipp hipp hurra..

..för idag har mamma Marielle varit riktigt shysst. Idag har barnen själva fått bestämma vad de ville ha till middag och jag har följt deras viljor som en slav. Eller som den snälla mamma som jag faktiskt är.


Pasta till gossen, pannkakor till tösen och hemmagjord pizza till mamman.

Nu är jag mätt, trött och fortfarande lite illamående och ont i magen efter glassen. Jag förstår faktiskt inte varför jag envisas med att äta glass när jag vet vad som väntar.

Så nu ska jag luta mig tillbaka och glo lite på tv och fortsätta lyssna på den här låten som har fastnat i min skalle.


Ha en fortsatt skön lördagskväll!

 

Vi har haft en underbar dag hitills idag, barnen och jag. Maken är på galej med jobbet under helgen och jag, med hans bärbara dator i knäet, kan faktiskt säga att jag saknar honom. Det gjorde jag redan timmen efter han for iväg imorse. Men det är bra att få sakna och få längta litegrann. Det för att få lära sig att uppskatta och då måste man få längta lite.

Men vi har det mysigt barnen och jag och jag skulle nog ändå inte vilja att han kom hem redan nu. För vi behöver den här lilla tiden tillsammans, barnen och jag. För idag har vi tagit dagen som den kommit. Inte stressat utan bara gjort vad vi har känt för.

Vi började efter lunch med att åka iväg för att köpa en liten 5:års present. E är bjuden på kalas imorgon och en present att ha med är ju helt på sin plats. Det gick över förväntan faktiskt. Både presentletandet och barnen. De höll sig intill mig nästan hela tiden. Inga rymningsförsök och inga "panik till toaletten" stunder (nja, nästan inga)

Efter det så åkte vi för att äta glass, vilket visade sig vara väldigt populärt. För förutom att det var hur mycket folk som helst där och jag fick den enda kvarvarande parkeringen precis vid uteservingen, där alla satt , så kom jag på när jag skulle bära bort våra bägare till bordet, att jag inte hade någon ficka att stoppa klumpen til bilnyckeln i.

Jag stoppade därför nyckeln innanför linningen på mina leggings och att ha den där var ju naturligtvis inga problem så länge som jag inte behövde upp och gå. Så när det var dags att hämta servetter till barnen och jag under de metrarna som var bort till bilen känner att den lilla nätta bilnyckeln glider längre och längre ner i mina leggings, så stannar den alldelses lagom under grenen på mig och det var här problemet började. 

Låt oss säga att jag snabbt lyckades stoppa handen innanför mina leggings, efter en stunds övervägande och att jag på ett utmärkt sätt fick grävt upp nyckeln ur min gren utan att kanske 1 av 10 såg vad jag höll på med, där mitt framför ögonen på alla.



För övrigt är jag en mycket lättsam tjej som sällan hakar upp mig på sådana här små struntsaker...

            

  

Helt glasklart!

E kommer hem från dagis idag med ett sjuhelsikes humör. Detta får mig tills slut att tappa fattningen och jag blir själv grinig och börjar att gapa och skälla lite på henne. Men bara lite givetvis. Men till följd av min ilska så får jag mig sen en rejäl utskällning av A som påstår att jag minsann inte får skälla på E på det sättet.

Är det så? Får jag inte det?

 
Kedjereaktion eller syskonkärlek? 

Har idag varit iväg och fått lite pepptalk utav min J. Ni vet, hon som har hjälpt mig med mina sömnproblem. Jag kanske rent av ska ta och ställa till med en liten fest nu för om sanningen skall fram så har min panikångest inför sovandet lyst med sin frånvaro på sista tiden. Och det om något är väl något att fira.

De senaste gångerna hos J har nu istället handlat om mig som person, hur jag kan förbättra mitt sätt att tänka på vissa saker och ting. Jag har fått lära mig en massa om mig själv och varför jag som oftast hamnar i konstiga tankemönster.

Det bästa är att hon alltid ritar upp en bild på sin whiteboard så att jag verkligen ska förstå vad hon menar och det gör jag också och allt blir då genast glasklart och vi kan sen skratta åt hur jag tänkte innan.

För mitt motto tidigare har tyvärr ofta varit, att fel och brister det är något som alla andra människor har och som vi ändå på något sätt tycker om personen för. Men inte för mig. För jag strävar nämligen efter att bli perfekt ( hur nu en sådan människa är eller gör) Jag har med andra ord helt skyhöga och omöjliga krav och mål på mig själv och saknar dessutom medel för att nå dit. Då uppstår det knas. Knas i kropp och knas i hjärna.

Så dagen har varit en uppfräshande och en upplyftande av "goda egenskaper dag" idag. Jag har tagit ett första steg till en liten förändring i mitt liv, som känns rätt gott faktiskt och jag har desutom fått en förfrågan om att springa en halvmara, som jag i och för sig inte helt har accepterat ännu men funderar på.

Jag har även lagt till lite fler länkar från min blogg idag så bli inte förvånad om just din blogg helt plötsligt ligger där.
Och om din blogg nu inte skulle ligga där, ge dig då tillkänna med en liten kommentar så kanske den ligger där en dag.


Fler saker än mitt självförtroende som behöver en upplyftning och uppfräshning...





 

 
Jag tänkte tillägna även den här dagen till min lilla stumpa E eftersom jag fick så härliga kommentarer på inlägget som jag skrev igår. Tack så mycket för dom alla tjejer.

Jag började därför att fråga henne vad vi skulle skriva om idag. Samma visa som igår utspelar sig.
 
E frågar- Varför då?
Jag svarar - för att mamma själv inte vad hon ska skriva om.

Då berättar E att idag så har hon minsann inte kissat ned sig mer än en gång på dagis. Och för en annan så skulle man kanske tycka att en gång var helt tillräckligt för att det skulle räknas som en nerkissning. Men inte E hon. Hon har en enorm förmåga att vända saker till det positiva.
 
Min lilla tjej har dock väldigt svårt för att hålla tätt. Hon är tillräckligt stor för att själv kunna gå på toaletten men inte tillräckligt stor för att man ska anse det här som ett medicinskt problem. Så det här lilla bekummret är helt enkelt något som vi får leva med tills den dagen hon är mogen nog att förstå problemet själv.
 
Så lite kiss i byxan är ett väldigt vanligt förekommande bekymmer hos oss. Men inte för E. Hon kan kläcka ur sig de mest sköna och upplyftande kommentarerna när jag är som mest frustrerad över det det här. Om hon en dag har kissat i byxorna uppemot en 3 gånger så säger hon bara.
 
-Men mamma jag kissade inte ner mig igår ju! och det är väl jättebra.

Och det är det ju faktiskt även om man skulle önska att ingen gång är det optimala. Men för att kunna se de ljusa stunderna i livet så måste man ju även ha de mörka stunder också.

Det är därför som min Ben & Jerry glass ligger och väntar i frysen på mig tills jag efter min hårda träning med gott samvete kan äta upp den.

Ska jag eller ska jag inte...?

Jag går omkring och har lite funderingar om förändringar i mitt liv just nu. Inga större märkbara saker, men för mig saker som ändå är tillräckligt stora att det tåls att fundera lite extra på. Vad det är handlar om säger jag inte nu och vi får väl se om jag en dag delar det med er.

För visst är det väl så att man sällan ångrar de val man har gjort utan snarare de val man inte gjorde. Och jag vill inte vara sådan att jag en dag vaknar upp och känner mig ångerfull för att jag aldrig tog chansen, när den begav sig.

Därför så ska jag ta mig en funderare igen och slutligen bestämma mig. Det är dock ingen liten sak att göra för en person som mig som till stor del lider av beslutsångest varje dag.


    

To be or not to be!

   

Vaknade vid 8 tiden imorse och kände mig helt enkelt utsövd och den känslan vill man jag ju gärna ta till vara på. Så vad fanns det mer att göra då än att snöra på sig springskorna och ge sig iväg.

Så nu sitter jag här efter en skön runda och med frukosten jäsande i magen och jag kan inte göra annat än att konstatera att det har varit en härlig påskledighet och vi har haft ett underbart väder.
 
Så nu har batterierna har blivit laddade och livet leker igen. Tänk vad lite lediga dagar kan göra med humöret.



 

Igår kväll så satt jag i 97 minuter med gråten i halsen, med små tårar som sipprade ur mina ögonvrån och med en stark sorg som bultade i brösten. Allt det här upplevdes under den svenska gripande filmen "Underbara älskade". 

Att en familjs lycka plötsligt kan förvandlas till en enormt stor olycka och hur svårt det kan vara att försöka hitta viljan och kraften att få tillbaka livsgnistan igen. Hur mycket lättare det är att ta till andra medel för att bedöva smärtan. Hur man som förälder måste försöka överleva vardagen med att ta en dag i taget och vara stark nog att ta hand om sig själv och det som kvarstår av den lilla familj som man en gång hade, som man faktiskt en gång också tog för givet.
 
Jag får mig en tankeställare om vad som är viktigt och betydelsefullt för mig. Om hur livets självklara plötsligt kan förvandlas till sorg och om hur man ska ta tillvara på alla goda stunder som man har med sin familj. 

Extra påtagligt blir sorgen också eftersom en sådan sorg faktiskt en gång i tiden har drabbat min kära och det enda jag kan göra för honom är att försöka förstå, försöka ta tillvara på just våra stunder och inse att inget varar för evigt men under vår tid tillsammans så ska jag försöka göra det bästa utav den och inte ta våra lyckliga familjestunder för givet.







                

 

Här ordineras lite bra musik för att ni ska ha en skön dag och för att ni ska må bra resten av helgen.

Bara att ta för sig!


The Killers-Human 

Shontelle-T-shirt

Alesha Dixon- The boy does nothing

The Pussycat Dolls- I hate this part

Salem al Fakir- Astronaut



Må så gott mina vänner! 

Idag har jag fått finbesök. Min pappa och min syster är på besök från Stockholm. Så nu när vi sitter här runt bordet och diskuterar både det ena men mest det andra (som idag handlar mestadels om min deklaration) så kom vi också in på hur vi uppfattade vår pappas yrke som små och hur roligt det kan vara när de sen förklarar och det inte stämmer.

Anledningen till att vi kom in på det här ämnet var för att min lilla E nyligen hade berättat för alla barnen på dagis att hennes pappa minsann jobbade med att sitta och köra traktor hela dagarna!! Där ser man. Jag som trodde att min man jobbade med datorer!! Jo, hade E sagt det gör han det med men mest sitter han och kör traktor.

När jag var liten så jobbade min pappa på Lv6 i Göteborg och för er som inte är så insatta i det militära så är det här en militärförläggning. En militärförläggning som ligger djupt inne i en "grotta" som jag kallade det när jag var liten. 

När jag då var och hälsade på min pappa på hans jobb så stod det ofta en massa tomma, urdruckna kaffemuggar av plast på hans bord och därför, så klart, jobbade min pappa med att fika och dricka kaffe. Min syster däremot hade en helt annan uppfattning om att vår pappas yrke, som i hennes ögon var smörknivschef, eftersom hon faktiskt hade varit med honom på jobbet en gång och då hade fått hjälpa honom att tälja just en smörkniv i trä.      

Vad mina barn tror att jag gör på mitt jobb eller vad E just fick traktorförare ifrån, det vet jag inte. Men eftersom mitt jobb årligen har en julfest för alla anställdas barn där Tomten och ett par clowner alltid kommer på besök. Så är det ju som så att på mitt jobb, som har i huvudsaklig uppgift att dansa runt granen och sjunga julsånger så kan man ju som barn kanske då tro att vi självklart stöter på en jobbig clown i korridorerna. Som faktiskt försöker inbilla oss att näsduken som han precis snöt sig i inte alls innehöll snor utan faktiskt och i själva verket våra månadslöner.
         

Hur gulligt är inte ljudet av ett barn som sover sött?


/ Dream happy thoughts!

Idag har jag fått mig en påminnelse, en liten påminnelse om varför jag egentligen började att blogga och det var nog precis i rätt tidpunkt och precis vad jag behövde. För att jag har känt ett tag nu att prestationsångesten har tagit över och därför har jag tappat tråden och bloggen har tagit mer energi än vad den har gett mig.

Men idag så har jag och mina systrar åter igen varit och träffat mammas demenssköterska för en liten pratstund. Dom här möterna känns så otroligt viktiga för oss. För det är med henne som vi kan prata om vår mamma, som vår mamma är med sin sjukdom. Det är också med henne som vi får stöd och uppmuntran i våra tvivel och krav på oss själva som en nära anhörig.

Vi brukar prata om hur vår mamma mår och hur hon är idag och hur vi har upplevt dom här åren men en parkinson sjuk mamma som hela tiden blir märkbart sjukare. Men idag pratade vi också om hur vår mamma en gång var. Hur vår mamma var när vi var små. Vilken otrolig humor hon hade och som hon fortfarande har.

Eftersom jag fortfarande, trots att jag borde veta bättre, ständigt går och funderar på ifall jag också kommer att få sjukdomen så är det ofrånkomligt att också undra om jag på något sätt visar några tecken redan nu på att bli som min mamma. I många fall kan det handla om i min roll som förälder, som en mamma själv till mina egna barn.

Vår mamma har t ex alltid gillat att skoja och busa med oss och våra gossedjur. Hon intog då en annan röst och sen började hon fåna sig som om det var gossedjuret som levde ett eget liv. Så fantastiskt kul vi tyckte att det var när vi var små. T om så roligt att min lillasyster kunde kissa på sig av skratt.

När jag idag gör likadant med mina barn så kan jag mitt i all förtjusning ändå komma på tanken att "tänkt om jag just på grund av att jag gör som min mamma gjorde också blir som min mamma?"

Vansinniga tankar men också sant. Men sant är det också att om man ändå har den insikten att förstå när ens egna tankar skenar iväg så är man nog ganska så insiktsfull men också väldigt vis och absolut vid sina sinnes fulla bruk.


 

Det finns inget som är så kul men som också är så frustrerande som min blogg. Jag kan lägga hur mycket tid som helst på den men som till synes inte är till någon större skillnad för er. Men det krävs tid och engagemang för att hålla på med en blogg och hålla den igång med ständig uppdatering och förbättring och idag har det sannerligen blivit en sådan dag.

Tid framför datorn: sammanlagt ca 6 timmar
Tid med barnen: ca 2 minuter.( Nä, inte riktigt men just nu känns det så...:-(
Tid för övrigt: resterande timmar

  
/ Tid är pengar ! 

Jag får ju ändå kalla mig en relativt ny bloggare och har väl egentligen inte varit speciellt mycket inne på andras bloggar än de som liknar min egna. Men det roliga med att ha en blogg är att man ibland får kommentarer från andra okända bloggare och man på så vis kommer in på andras bloggar.

Jag blev därför mäkta imponerad idag när jag då styrde pekaren in på en blogg dit jag aldrig tidigare hade varit eller ens hade funderat på.

Det var en värld full av heminredning, en värld full av inspirationstips, recept på hemmalagade goda Limecheesecakes, helt enkelt en värld beståendes av en massa fantastiska människor som har det som jag saknar. 

Nämligen känslan för det hemtrevliga, känslan för inredning, för boning. Ja, ni vet en sådan härlig lantlig inredning där allting är ljuvligt vitt med en massa söta och helt underbart gudomliga söta detaljer. Kort och gott precis så som man ser att alla hem ser ut i inredningstidningar.

Men fram tills nu då så har jag i min enfald  trott att det inte finns folk som egentligen kan bo så där ljuvligt. Men nu vet jag bättre och jag känner mig lite lite som en sämre människa för det faktiskt. För jag vill egentligen också ha det så eller vara en sådan kreativ inspirationsspruta men jag känner att jag saknar medel för att jag nog skulle bli en sådan.  

Därför så ska jag nu ta mig en funderare på vad jag kan och är bäst på som inte de kan så att det kan få mig att känna mig som en bättre människa igen.



       

Idag blev det en sovmorgon som jag inte ens hade räknat med. Skönt var det i alla fall och idag känner jag mig så mycket mer utvilad. Är lite känslig när det gäller det där.

En trött Marielle= Grinig, jobbig pain in the as Marielle

Idag ska jag försöka behålla lugnet och helt enkelt bestämma mig i förväg vad jag vill. Till råga på allt så är det faktiskt mulet ute så då behöver jag inte drabbas av panik bara för att jag råkar stanna inomhus.
 
Så förhoppningsvis kommer även dagen göra mina kära familjemedlemmar gladare eftersom deras mamma/fru inte stressar upp och blir galen. 

/Sol i all ära men vilket dåligt samvete man kan få!  

Tänk att allt egentligen bara handlar om att bestämma sig. Att bestämma sig och sen stå fast vid sitt beslut. Från att bestämma sig hur man vill att dagen skall starta, viken mat man skall äta, vart man vill bo och hur man vill vara som person.

Det här är också det som är mitt största problem här i livet. Jag har så svårt för att bestämma mig och jag blir så stressad över att fatta beslut och blir lätt paralyserad av panik. Som i sin tur leder till att jag blir så utmattad att jag måste bara sätta mig och ta det lugnt.

När jag vaknade imorse så kunde jag inte bestämma mig ifall jag skulle tillåta mig en sovmorgon samtidigt som jag ville komma upp i tid och få en massa gjort. Nästa problem började när jag skulle bestämma om det här skulle få bli en effektiv dag ute i solen eller om jag skulle sätta fart med allt som behövdes göra här inne i huset istället. 

Sen när jag inte kunde bestämma om jag tyckte att det var en allt för härlig dag att låta gå i spillo, genom att göra en massa måsten eller om vi skulle åka och hitta på något med barnen så kände jag mig bara, för andra lördagen i rad så enormt trött och utmattad att det slutade med en stunds soffläge.

Efter en liten paus så tyckte jag ändå att krafterna hade kommit tillbaka och det behövdes en liten fikastund. Vaniljbullar eller chokladbollar? Men varför utesluta det ena när man kan få båda men skulle jag ta en långpromenad eller löprunda efteråt? 

En långpromenad blev det för då kunde vi promenera hela familjen och jag kunde ju faktiskt hinna med en löprunda också, efteråt. Men skulle vi promenera en snabb kortare runda då så jag hann att springa efteråt eller skulle vi ta en längre fast lugnare promenad? 

Efter en lite lugnare med mycket varm promenad då vi under promenaden inte kunde bestämma oss för vart vi egentligen vill bo så var det dags för middagsplaner. Men vad äter man en sådan här skön lördagskväll då tankarna på en löprunda har ebbat ut men ersatts av träningsångest. Skulle vi laga mat hemma och i så fall vad för något eller skulle vi beställa mat. Men varifrån?

Nu när dagen börjar närma sig sitt slut och de flesta beslut är fattade så kan jag lätt konstatera att oavsett vad jag hade valt så nog sjuttsingen hade jag ändå undrat hur dagen hade blivit om jag hade valt det andra.

Följande bestämdes under dagen.
En sovmorgon, lite "innemåsten", en för solig dag för att gå till spillo, en lugnare långpromenad, vi bor bra där vi bor, ingen löprunda men ändå träningsångest och till sist hemlagade chiliburgare. 

Chokladbollar och vaniljbullar.
 Chiliburgare med bacon, ost, tomat, gurka, sallad, lök och hickorysås.

/ En mycket "trött i huvudet" Marielle som undrar varför varenda lördag måste bli så här?           

Jag har helt enkelt vaknat på fel sida idag. Är skitsur trots det fina vädret och det är ta mig fasingen fel på allt idag.

C ska faktiskt förbi soptippen nu och bli av med en massa skit.
 
Jag kanske ska be honom slänga i mig där?




 

Den här lilla historien har jag fått berättat för mig utav en av A:s dagisfröknar.

A är en liten nyfiken krabat som inte kan stå emot att ställa lite frågor till kända som okända. Gärna frågor som handlar om släktskap och frågor som "vad heter din mamma?"  eller "vad heter din pappa?"

Dom här frågorna är man ganska så van vid om man känner vår A och nu föll sig turen på dagisfröken Ulla.

- Ulla, vad heter din pappa? frågar A nyfiket

- Han heter Carl-Gustaf, svarar Ulla då.

- VAAA!! säger A, märkbart förvånad.

-  Han heter Carl-Gustaf, upprepar Ulla då. 

-  Vaa! Heter din pappa Katten-Gustav??? 

Möjligtvis kan man tycka att det är dags att kolla upp A:s hörsel men vad skulle vi då skratta åt om A istället då skulle börja höra exakt vad vi sa?

/ Killevippen!

 

/ Behöver jag verkligen säga något mer?

Känner ni igen känslan av att tiden går mycket fortare nu som vuxen än när man var ett litet barn? Eller att du helt plötsligt tänker "hur sjutton kom jag hit" efter att du suttit och kört bil men du minns inte riktigt själva resan dit ?

Våra känslor, intellekt och kropp lever i symbios och alla tre kopplar vi på vad vi än gör. Men som vuxen så har vi under årens gång lärt oss att kapa sambanden mellan de tre delarna. Detta är för att skydda oss, för att som vuxen kunna styra över vårt informationsflöde. 

Ta våra barn som exempel, vissa jobbiga situationer/nyheter är väldigt svåra att hantera för barn och kan kan ses som extremt obehagliga. Därför kan vi som vuxna medvetet undanhålla viss information för våra barn. Det här gör vi eftersom ett litet barn har mycket svårt för att styra och stänga av sina känslor för allt som händer runt om i världen.

Det här dessvärre något som vi vuxna är väldigt bra på och som vi blir bättre på ju äldre vi blir. Men det här är ett sätt för oss att kunna hantera vardagen, vi gör det för att vi inte ska ta till oss allt det svåra och jobbiga som händer runt omkring oss och för att vi personligen inte ska bära omkring på all smärta/elände själva. 

Det är också det som gör att vi upplever att tiden går mycket snabbare som vuxen än när vi var ett litet barn. Eftersom vi kopplar på vårt intellekt istället för våra känslor allt som oftast och vårt intellekt saknar just förmågan att hålla här och nu men som istället våra känslor är väldigt bra på att göra.

Så nästa gång du parkerar din bil och undrar hur sjutton du kom fram hit utan att minnas något av själva resan eller när du upplever känslan av att tiden går för fort nu så vet du att du har/ haft din autopilot påkopplad ett litet tag för länge.