Jag har lite bloggtorka idag och sitter nu och samspråkar lite med min lilla älsklings E. Jag frågar henne då om hon har något förslag på vad jag kan skriva om. Varför då? svarar hon. För att mamma själv inte kan komma på något svarar jag då.
 
-Hur har du haft det på dagis idag då min lilla stumpa? frågar jag sen.
-Mamma vet du vad? Jag har faktiskt haft det tråkigt på dagis idag.
-Varför det min lilla älsklingsgumma? frågar jag uppgivet. 
-Jo för vet du vad.
 Jag hade ingen tjejkompis att leka med idag, för både T och M ville leka ihop och då ville jag inte vara med dom.
-Men varför inte det då? svarar jag sen.
-Jo, för jag ville gunga och det ville inte dom och då ville jag inte leka med dom mer. svarar E då.

Det här är en liten tjejs vardag. Precis så här är det att vara en liten tjej och så kommer det nog säkert att vara tills man blir en gammal och en skruttig tjej också. För vi tjejer har helt enkelt svårt att leka 3 ihop. Antingen så är man 2 och 2, flera i en stor grupp eller så leker man ensam. 
Det här är däremot inget som bekommer killar. Jag kan ju själv se när A leker med sina två killkompisar att det funkar alldeles ypperligt. Dessutom tror jag inte ens att killar tänker på det medans vi tjejer helt enkelt inte klarar av det.
 
Men vad är det vi har svårt för egentligen? Vad är det som gör att vi hellre väljer att leka själva än att känna oss obekväma i tjejgrupp på 3. Är det rädslan för att känna oss utanför eller är det att vi känner oss mer trygga och säkra i en bästis?

Jag vet faktiskt inte själv varför vi tjejer är så här men jag minns däremot känslan. Känslan av att ha hamnat lite utanför, lite ensam och lite bakom och den känslan, den sved rätt så bra den.