Vi har haft en underbar dag hitills idag, barnen och jag. Maken är på galej med jobbet under helgen och jag, med hans bärbara dator i knäet, kan faktiskt säga att jag saknar honom. Det gjorde jag redan timmen efter han for iväg imorse. Men det är bra att få sakna och få längta litegrann. Det för att få lära sig att uppskatta och då måste man få längta lite.

Men vi har det mysigt barnen och jag och jag skulle nog ändå inte vilja att han kom hem redan nu. För vi behöver den här lilla tiden tillsammans, barnen och jag. För idag har vi tagit dagen som den kommit. Inte stressat utan bara gjort vad vi har känt för.

Vi började efter lunch med att åka iväg för att köpa en liten 5:års present. E är bjuden på kalas imorgon och en present att ha med är ju helt på sin plats. Det gick över förväntan faktiskt. Både presentletandet och barnen. De höll sig intill mig nästan hela tiden. Inga rymningsförsök och inga "panik till toaletten" stunder (nja, nästan inga)

Efter det så åkte vi för att äta glass, vilket visade sig vara väldigt populärt. För förutom att det var hur mycket folk som helst där och jag fick den enda kvarvarande parkeringen precis vid uteservingen, där alla satt , så kom jag på när jag skulle bära bort våra bägare till bordet, att jag inte hade någon ficka att stoppa klumpen til bilnyckeln i.

Jag stoppade därför nyckeln innanför linningen på mina leggings och att ha den där var ju naturligtvis inga problem så länge som jag inte behövde upp och gå. Så när det var dags att hämta servetter till barnen och jag under de metrarna som var bort till bilen känner att den lilla nätta bilnyckeln glider längre och längre ner i mina leggings, så stannar den alldelses lagom under grenen på mig och det var här problemet började. 

Låt oss säga att jag snabbt lyckades stoppa handen innanför mina leggings, efter en stunds övervägande och att jag på ett utmärkt sätt fick grävt upp nyckeln ur min gren utan att kanske 1 av 10 såg vad jag höll på med, där mitt framför ögonen på alla.



För övrigt är jag en mycket lättsam tjej som sällan hakar upp mig på sådana här små struntsaker...