Den är nästan borta nu. Min röst. Sträng röstvila är det som gäller, i hela 3 dagar. Så nu ska jag som har en del att säga försöka vara knäpptyst i några dagar. 

Det är märkligt hur världen och vardagen blir annolunda när man inte kan ta till de saker som vi använder oss av för att klara vardagen i vanliga fall. Att en röst kan ha så stor betydelse i hur vi fungerar. Hur jag med automatik öppnar munnen för att försöka svara, säga något men att det läte som kommer ut inte är det som jag i vanliga fall kallar för ord och meningar. Hur mycket som jag egentligen använder min röst dagligen och hur mycket av min tid som jag svarar, pratar med och till andra. Man skulle kort och gott kunna säga att jag just nu känner mig lite handikappad, att jag har lite svårigheter med att hantera mitt vanliga liv.

Så när jag satt här lite avkopplande efter jobbet och kikade omkring på andras bloggar så kom jag inte helt oväntat in på en annan bloggerska vid namn Lallis  som just idag har tagit upp kring ämnet handikapp i sin blogg . Vad och vem det är som bestämmer att just ett hinder är ett handikapp. Att det kanske i själva verket är så att man har lärt sig att leva med sitt handikapp och/eller hittat andra, egna vägar för att klara av just sitt liv och svårigheter som kan stötas på. Hur man just därför inte heller ser det som en svårighet, ett hinder eller handikapp.

För samtidigt som det just nu är frustrerande att inte kunna prata så känns min stumhet också lite befriande, kanske
t om lite avstressande. För att det inte alltid måste vara just jag som svarar, för att jag inte alltid måste ha något att säga eller att komma med. Att jag istället kan nicka eller på annat sätt förklara eller att jag bara kan le lite grann och på så vis ändå se att man faktiskt förstår mig.