Tokig är jag!

Det är så grymt svårt att vara tyst. Eller kanske inte svårt att vara tyst om man inte har någon röst, utan mer att det är svårt att vara tyst när jag har så mycket som jag vill komma med. När jag har hur mycket som helst att säga om allt och ingenting. Jag inser ju nu hur mycket som jag i vanliga fall pratar, hur mycket som jag i vanliga fall låter min röst höras och hur mycket andras röster plötsligt hörs mer nu när jag är tyst.

Även när jag sitter för mig själv så slår det mig hur mycket som jag brukar sitta och prata högt med mig själv. Frågar och svarar mig själv i samma sekund. Lite skrämmande faktiskt men också väldigt konstigt men bara ytterligare en sak som jag kan addera till min "lära känna mig själv" lista.

 

Då är vi lika kan jag säga...jag pratar ofta med mig själv. Det är rätt skönt :-). Det härligaste är väl när man lär känna sig själv och accepterar så här är jag. Lite knasig eller halvtokig, vad spelar det för roll ;).

Kram

Oj då.. det där hade jag också kunnat skriva:P

Förutom fru-delen då. Men när jag VAR en, då var jag också småknasig. Just nu är jag lika småknasig ändå i och för sig. s

KRam Lallis

(som förresten blir glad över din uppskattning av mitt inlägg)

bubblar ofta inom mig med av ord..och pratar för mig själv här hemma.

Jag är alltid lite rädd för tystnaden, inte i ensamhet men med flera. Det är kanske nyttigt att tvingas till den! Hoppas det går bra för dig och att rösten helas. Krya på dig! Kram Anna

Hejsan. Kul att du tyckte om min blogg :)



Jag är också en sån där halvknasig prataförsigsjälv-människa...hehe...man får ju bäst svar då också

kram

Emma

Men tack, gu va roligt :)



Jag tror inte det är ovanligt att man pratar med sig själv ;)

Haha, jag pratar oxå fruktansvärt mycket, har jag märkt ;-)

Om jag är själv hemma, så pratar jag hela tiden högt med mina katter, typ, nu ska mamma gå å kissa osv ...

Man har väl en lite skruv lös, antar jag.



Kram på dig