Att vänja sig och låta sig bli van vid det!
Jag känner att det var länge sedan vi var på våra anhörighetsträffar nu, där vi får gensvar från andra i liknande situationer. Där vi kan stöta och blöta våra bekymmer, våra skuldkänslor över att aldrig någonsin räcka till. Räcka till på det sätt som jag så gärna skulle vilja göra. För jag skulle vilja så mycket mera, skulle vilja känna orken att göra allt bra igen, göra livet för mamma så mycket bättre. Göra det precis så som det ska vara för en ung mormor. Men så är vi där igen och jag vet, mamma vet att så kommer det aldrig någonsin att bli igen och jag tar skydd från verkligheten åter igen. Jag tar skydd från alla ledsna, sorgsna tankar och återgår till mitt igen och låter mig inte bli påverkad. Påverkad av att jag aldrig vänjer mig och låter mig bli van vid det.
En heldag på Liseberg kan det vara nå´t?
Marielle jag tror aldrig att man vänjer sig vid ngt sådant att leva med en nära anhörig som är så sjuk gör ont och tar massa energi
Jag blir så arg att det ska behöva drabba människor på det här sättet.
Jag hoppas jag kan sända lite energi och varma kramar genom bloggen
Ta hand om dig
KRAM
fin blogg :D
Knepig känsla det där... Det kanske aldrig går att vänja sig.. Tror man helt enkelt får ta emot tankarna som kommer och acceptera dom och bara låta dom vara där.
Jag förstår din känsla för din mamma, att vilja så mycket.
Det viktigaste är ändå att du inte ska ha skuldkänslor. Du har ditt liv, din familj, dina barn.Ja, vet lättare sagt än gjort..
Kram till dig
Nej, jag tror inte att man vänjer sig.
Jag tror att man anpassar sig.
Stor kram Lallis
svar: okej hehe:))
svar: okej hehe:))
svar: okej hehe:))
Det är nog svårt att vänja sig, man kanske accepterar efter ett tag. Tråkigt att höra.
Du har en fin blogg tycker jag :)
jomen det var jätteirriterande :o