Jag har en stor sorg i mitt liv. Min mamma är sjuk. För ca 7 år sedan när min mamma var 52 år så började mina systrar och jag märka en förändring hos mamma. Hon blev väldigt deprimerad, klarade inte av vanliga vardagssysslor längre. Hon hade svårt att röra sig, att äta, att ta sig upp ur sängen, stolen, soffan och hon klagade på att hon hade ont på olika delar av kroppen. Hon sökte vård för sina besvär men blev avvispad med förklaringen att det nog bara var psykiskt. Jag vill minnas att jag faktiskt själv  var inne på den banan. Men när vi en dag började prata med mammas, på den tiden, särbo som uppmanade oss att vi nu måste göra något åt situationen med att mamma hade svårt att klara av det mesta i livet. Med tanke på hennes låga ålder så "måste" det helt enkelt vara "något". Mamma fick då en remiss till en neurolog som efter 10 minuter!!! konstaterade att mamma hade Parkisons sjukdom. Jag vet att jag satt på jobbet och ringde till mamma för att fråga henne hur läkarbesöket hade gått när mamma med lugn röst säger att hon hade fått en diagnos och att det var samma som hon själv hade misstänkt en längre tid. Själv blev jag helt förstörd. Den första tanke som slår en är, vad händer nu? Kommer mamma att dö?
Det gick en tid och mamma fick sin medicin och vi kunde ana en viss förbättring hos mamma. Under den här tiden så blev mamma ensam och varken jag eller mina systrar hade möjlighet att vara hos mamma dygnet runt. Därför var det svårt att veta/säga hur hon klarade sig själv alla dygnets 24 timmar. Sen efter ca 1½ år började små saker som mamma sa eller gjorde att oroa oss. Vi tyckte att det inte riktigt stämde det hon sa eller gjorde. Vi fick då kontakta mammas läkare igen för att få svar. Vi hade så många frågor men så svårt för att sätta ord på dom och den hjälpen vi ville ha som anhöriga fanns inte. Vi visste ingenting om hur sjukdomen visar sig eller vart man skulle vända sig för att få hjälp. Genombrottet kom när vi julen 2007 var tvugna att ringa efter en ambulans för att mamma hade trillat hemma och klarade helt enkelt inte av att komma upp. Efter att ha agerat jour dygnet runt för mamma en längre tid så var de här 10 dagarna som mamma fick stanna på sjukhuset en befrielse för oss eftersom vi nu visste att hon fick den hjälp hon behövde. Nu visste vi också hur vi skulle göra och vart vi skulle vända oss för att mamma skulle få hjälp hemma. Nu började allt att ordna sig och det började att kännas mycket bättre tills vi upptäckte efter några månader att mamma åter igen började säga saker och göra saker som inte stämde. Nu kändes det som om allt hopp och all kraft hade tagit slut. Varför blev det så här? Vad är det som händer? Efter många telefonsamtal för att få tag på mammas läkare och för att få nya svar så bestämmdes det att mamma skulle läggas in för utredning på sjukhuset ytterligare en gång.  Nu fick hon genomgå många tester och prover för att kunna komma fram till varför ingenting hjälpte. Efter två månader av olika besök hos neurologer och neuropsykiatriker så fick vi nu en förklaring på utredningen. Det förklarades att mamma inte svarade som förväntat på medicinerna och blev inte heller märkbart bättre. Varför, det vet man egentligen inte än idag. Men vi fick svar på mammas minnessvårigheter. Mamma har parkinsosn sjukdom med inslag av demens. Äntligen ett svar !!
Det är så svårt att i ord förklara för andra hur man känner och vad man tänker när något sådant som mammas sjukdom inträffar i ens liv. Det enda jag kan säga är att jag i mitt liv som vuxen, mamma, fru och som min mammas dotter inte blev som jag hade tänkt mig. Istället för att ha en mamma, en mormor till mina barn, en som finns där när man behöver det med hjälp och råd så är det vi som hjälper våran mamma istället. Jag är självklart ändå mycket tacksam för att min mamma finns men det går inte att komma ifrån att jag faktiskt saknar min "gamla" mamma.

Här kan du läsa mer om sjukdomen.

Lite ord från mig på vägen!