Jag har haft en omedveten stund för mig själv idag. Det började med att jag stannade kvar lite extra efter jobbet idag ,eftersom jag ändå inte hade några barn att hämta. Sen ringde jag hem för att tala om för familjen att jag var sen och att jag satt i bilköer med en bensinlampa som hade börjat lysa. 
Eftersom det ändå inte fanns någon bensinmack utav den sorten som jag ville ha i närheten så kände jag att ett besök in på Allum skulle sitta finfint.

Jag parkerar därför bilen vid Allum och råkar omedvetet glömma kvar min telefon i bilen. Jag strosade därför omkring inne på Allum en stund och kände lugnet komma över mig. Lugnet över att få vara helt alena, utan en otålig man och barn med spring i benen. Och jag började känna av en stark fredagskänsla i magen.

När jag till slut inser att det har gått ett tag och att jag inte har hört något från C, som undrar vart jag är. Så slår det mig att min mobil nog måste vara kvar i bilen och eftersom det sista jag sa till C när jag pratade med honom sist var att bensinlampan hade börjat lysa. Så kanske det faktiskt är så att de undrar vart tusan jag har tagit vägen.

Jodå, mycket riktigt. Missade samtal fanns ju på mobilen och min lilla E:s kommentar när jag äntligen kom innanför hemmets dörr var oslagbar.

"Mamma!!! du lever!! A sa att du hade dött"  

Jag känner mig nöjd med dagen.
 Jag har både fått en omedveten stund för mig själv och kännt mig saknad och älskad. 

/ NU! väntar fredagsräkorna!