Jag går på stödträffar för anhöriga tillsammans med mina systrar. Varannan tisdag träffas vi och då är det även andra anhöriga i ungefär liknande situationer där. 

Det här är en väldigt skön och givande stund för oss där vi kan känna oss förstådda och vi kan berätta för varandra hur vi upplever sjukdomen och hur vi hanterar den olika. Vi öppnar oss för varandra och anförtror oss om våra erfarenheter och våra känslor runt och omkring våra föräldrars sjukdomar. Det är känsligt, det är naturligt och det är faktiskt framförallt väldigt roligt.

Idag var det fjärde gången som vi träffades och nu är vi inga främlingar för varandra längre. För idag pratade vi "Macken" Ja, teveserien Macken. Vi pratade om Galenskaparna & After Shave. För om man känner mig och mina systrar väl så vet man att det här är ett ämne som rätt så ofta kommer på tal. Vi är nämligen uppvuxna med Galenskaparna & After Shave. Vi blev matade med deras serier och tv- program och vi kan allt som oftast rabbla långa repliker utantill utan några som helst problem.

Det här fann de andra som var på träffen väldigt underhållande. De skrattade åt oss, med oss och vi bara spann vidare. Vi satt och pratade i två timmar idag utan att egentligen ägna någon större tid eller tanke åt det vi egentligen var där för. Men det är ju det som är det bästa. Det som våra träffar egentligen går ut på.

För mitt i allt elände som vår mammas tragiska sjukdom har givit så kan vi alla skratta åt det. Vi kan se andra saker bortom all sorg. Vi har lärt oss att ta fram glädjen i det som finns kvar. Vi har lärt oss att kunna skilja på att vara sorgsen och att vara deprimerad. För vår mammas sjukdom och på det sätt som den har förändrat henne, är för oss en stor sorg och en enorm saknad som vi alltid bär med oss.
 
Men vi är inte ett med den sorgen och vi är definitivt inte sjukdomen. Vi är en nära anhörig som bryr sig och en nära anhörig som försöker leva ett vanligt liv och som aldrig, aldrig kommer att sluta bry sig om vår mamma, vår mamma som har en enorm tur att ha oss, som just sina nära anhöriga.     

    

Någon som kommer ihåg?