Jag börjar nog kunna se det roliga över det hela nu. Det som alla pratade om igår, det som igår kändes som en omöjlighet. Det som igår kändes som en helvetesplåga och rena tortyren. Jag kan idag se tillbaka på händelsen som en bra och kul dag ändå. En dag med kanon väder, kalasstämning och en härligt påhejandes publik.

Men hur är jag funtad egentligen? Hur kan det bara vända så? Har jag glömt bort alla mina tankar som jag tänkte under varvet, alla jobbiga känslor som kom över mig. Min fruktansvärda törst. Min kamp mot både tid och smärta.

Ja, det är väl så vi fungerar antar jag annars hade det inte varit så många som springer år efter år, eller så många som ändå väljer att skaffa fler barn efter en hemskt smärtsam förlossning. Vi glömmer, vi förtränger det som var jobbigt och intalar oss själva att det nog inte var så farligt ändå.
 
Vi ser bara det som upplevdes som positivt. En efterlängtad målgång, att äntligen få vätska eller en enormt älskad liten bebis. Och vi har den egenskapen att bara komma ihåg dom bra tankarna tills det är dags för nästa gång igen, då vi på nytt inser hur fel vi hade. Hur otroligt smärtsamt fel vi hade.

Men nog är det väl så att vi är alla dårar som går på det. Men nog är det också så att det krävs just en dåres förstånd för att lyckas behålla förståndet under all den smärta, all den törst och all den plåga som ett Göteborgsvarv ändå ger.   

"It takes a fool to remain sane"

    

 

   

Ett försvarstal från en sliten med något gladare och nöjdare Marielle.