Ni vet hur det kan kännas ibland när man har gått och väntat på något ett tag och man vet att snart, snart så ska man få veta. En dag då man ska få visuella svar på sina frågor och kanske få se det man har föreställt sig. En sådan dag har det varit för mig idag. Jag har överraskande nog varit på bio idag. Jag har sett en film som jag själv har regisserat i mitt huvud en längre tid. En tid då jag var som trollbunden vid de här historierna. Då jag levde mig in en värld av tidningsredaktioner, dataintrång, mordmysterier och spårlöst försvunna personer. "Män som hatar kvinnor" gav mig mersmak idag. Jag ville se mer. Jag ville se fortsättningen. Jag visste redan hur historien skulle sluta och jag visste redan vem skurken var men jag ville ändå se mer. Filmen är en väldigt bra spegling av boken, hur jag uppfattade boken, hur mina rollfigurer såg ut, i mitt huvud. T om inredningen i stugan på Hedestadsön som Mikael Blomqvist bodde i, såg ut så som inredningen i stugan, i mitt huvud hade sett ut. Precis som jag hade föreställt mig. Jag är så betagen, betagen av Lisbeth, betagen av Mikael och framför allt betagen av historien. Jag känner mig helt euforisk och jag skulle så gärna vilja, så bara för en liten stund, vilja vara där igen. Där i historiens värld, där  en grym Lisbeth visar hur det kan gå för de män, de " män som hatar kvinnor"  


Barnfria föräldrar som snart ska gå på bio.

De tre små....

En euforisk Marielle och en som inte hade några förväntningar alls eftersom C inte hade läst boken..  

/ I`ll see you around!