Har jag slutat att blogga...?
....tydligen inte. Men nästan.
Jag har i alla fall rannsakat mig själv den senaste tiden varför jag överhuvudtaget ska hålla på med det här. Jag har vänt ut och in på mig själv för att komma på en enda anledning till varför jag ska fortsätta, varför jag överhuvudtaget ska publicera ett enda inlägg till. Varför jag eventuellt ska sluta med bloggen och varför någon i det stora hela skulle vilja läsa om mitt liv.
Jag har i dagarna gått igenom alla mina tidigare inlägg för att se vad det var som fick mig att vilja börja att blogga i första taget och jag har under dessa dagar fortfarande följt med många utav er andras bloggar för att kunna utläsa vad det är som jag själv tycker är intressant att läsa om hos er andra.
Den slutsatsen som jag har kommit fram till är att mitt syfte med bloggen har absolut förändrats under resans gång, mitt enda och stora syfte som jag hade från början har ebbats ut och blivit förbytt av andra syften och krav. Andra krav som jag har satt på mig själv och krav som jag tror mig ha skapat utifrån andra. För vem och varför har jag egentligen bloggat? Någonstans på vägen så har jag tappat bort mitt huvudsakliga syfte och känt av en press för att dagligen kunna uppdatera utan att de inlägg som publiceras på något sätt ska vara innehållslösa och tråkiga.
Det här har tyvärr fått motsatt effekt på mig då det istället har resulterat till ännu mera innehållslösa inlägg eller till och med avsaknad av inlägg överhuvudtaget. Har jag analyserat vad mina inlägg ska handla om för mycket? Tänker jag för mycket på vilka inlägg som ska eller inte ska skrivas? Kanske är det här som mitt problem ligger? Vilket då skapar följdfrågan åter igen för vem skull jag egentligen ska blogga? Är det för min egen skull med motiveringen att jag får skriva precis om det som jag allra innerst inne tänker och tycker och därefter stå för det eller ska jag behålla min blogg med dess vardagliga ting men kanske inte med riktigt samma djup och engagemang som jag egentligen skulle vilja?
Men hur jag än resonerar, vrider och vänder på det så slås jag i samma stund och samma andetag av samma tanke varje gång.
Det är svårt nog att hålla motiveringen igång med bloggen men frågan är om det faktiskt inte är svårare att hålla sig ifrån den??? 
Må så gott mina vänner!
Otillräcklig!
Jag undrar om jag är tillräcklig. Tillräckligt intressant, tillräckligt bra mamma, tillräckligt bra fru, tillräckligt bra dotter, tillräckligt bra väninna, tillräckligt engagerad, tillräckligt smart, tillräckligt trevlig, tillräckligt bra på jobbet, tillräckligt attraktiv, tillräckligt tränad, tillräckligt rolig, tillräckligt mycket med mina barn, tillräckligt mycket med tid, tillräcklig mycket med sömn, tillräcklig fint hem. Tillräcklig helt enkelt.
Idag är en sådan dag bara. Då otillräckligheten känns av som ett brännande hål i hjärtat. Jag vill mer än vad jag har ork, tid och lust med.
Idag är en sådan dag bara. Då otillräckligheten känns av som ett brännande hål i hjärtat. Jag vill mer än vad jag har ork, tid och lust med.
Vi får ses en annan dag helt enkelt, en annan dag då livet känns mycket bättre. En dag då livet dansar sig fram med mig, jag och livet i en dans på röda rosor då klockans tickande hörs och spelas som skön musik i mina öron.
Svårt!
Usch, just nu har jag väldigt svårt att hålla min bloggmotivation vid liv. Jag saknar en röd tråd, något som kickar igång motivationen. En anledning till varför jag ska fortsätta att göra det här dag ut och dag in. Just nu känner jag att bloggen har fyllt sin funktion. Den funktionen som den hade till en början. Att få skriva av mig lite om mitt alldeles vanliga liv med mina alldeles egna funderingar kring min sjuka mamma.
Jag känner att bloggen har hjälpt mig på vägen, jag känner mig nöjd och behovet att få skriva av mig, att få andra att lyssna/läsa på/av mig har mattats av. Jag känner att den delen av mig har blivit uttömd och nu vet jag inte på vilket ben jag ska stå längre, vad gäller bloggen.
Jag vill försöka hitta en annan sida av mig, en annan röd tråd som är väldigt typiskt mig och tills dess att jag har gjort det så kommer jag nog att hålla det väldigt glest mellan inläggen. Men jag vill också passa på att tacka alla mina trogna läsare som dagligen hittar hit och som vill följa med mig i mitt liv och mina funderingar och jag hoppas att ni kommer att ha tålamod med mig.
Jag känner att bloggen har hjälpt mig på vägen, jag känner mig nöjd och behovet att få skriva av mig, att få andra att lyssna/läsa på/av mig har mattats av. Jag känner att den delen av mig har blivit uttömd och nu vet jag inte på vilket ben jag ska stå längre, vad gäller bloggen.
Jag vill försöka hitta en annan sida av mig, en annan röd tråd som är väldigt typiskt mig och tills dess att jag har gjort det så kommer jag nog att hålla det väldigt glest mellan inläggen. Men jag vill också passa på att tacka alla mina trogna läsare som dagligen hittar hit och som vill följa med mig i mitt liv och mina funderingar och jag hoppas att ni kommer att ha tålamod med mig.
Ciao!
(som har fått sig en funderare de senaste dagarna)
Livets pussel!
Det börjar bli lite tjatigt nu, riktigt ordentligt tjatigt. Alla dessa diskussioner om hur man ska få vardagspusslet att gå ihop. Hur man ska kunna försöka hinna med allt som skall göras och vill göras under dygnets alla 24 timmar.
Det är så urtjatat att man inte längre reagerar när stressen kommer på tal. Vi reagerar inte längre när var och varannan nästintill stressar ihjäl sig, när var och varannan person "går in i väggen". För idag är det så vanligt att det händer, konstant och överallt runt omkring oss och antagligen så kommer mitt inlägg om det här, mina reflektioner om det också att bli ett av alla i mängden, det med.
Men saken är att jag förstår verkligen inte. Jag förstår faktiskt inte och jag känner att frustrationen bara växer och blir större för var dag som går. Kanske kan någon vänlig själ tala om för mig HUR man ska göra och leva för att få balans här i livet. HUR jag ska göra för att få tiden att räcka till och ändå ha sans och lugn i min tillvaro?
För jag är mamma, maka, dotter, syster, väninna och sist men inte minst bara Marielle också. HUR ska jag i alla dessa roller få mitt vardagspussel att gå ihop utan att brytas ner fullständigt av ångest, dåligt samvete, krav och en massa måsten varje dag.
Varje dag där livet bara springer iväg från mig. Mitt liv som bland annat innehåller tidiga morgonbestyr med barn som kan urarta i diverse bråk, skrik och diskussioner. Sena kvällar då den enda ork som finns till samvaro är att få pusta ut i soffan tillsammans. Det kan vara min eviga frustration över vardagslivets trafikköer där jag spenderar mina 125 minuter i veckan med att fundera om livet verkligen var tänkt så här. Tankar över min tidsbudget som inte går ihop och hur jag än vrider och vänder på den så är det ändå alltid någon/något som försummas. Någon/något som inte får den tid av mig som den/det förtjänar.
För visst ska det vara härligt att leva och visst är det väl så att livet egentligen är till för att njutas och kännas av. Men onekerligen så känns ju livet av från morgon till kväll men frågan är om livet verkligen känner mig?
För var det så här vi hade tänkt oss vårt vuxenliv?
Det är så urtjatat att man inte längre reagerar när stressen kommer på tal. Vi reagerar inte längre när var och varannan nästintill stressar ihjäl sig, när var och varannan person "går in i väggen". För idag är det så vanligt att det händer, konstant och överallt runt omkring oss och antagligen så kommer mitt inlägg om det här, mina reflektioner om det också att bli ett av alla i mängden, det med.
Men saken är att jag förstår verkligen inte. Jag förstår faktiskt inte och jag känner att frustrationen bara växer och blir större för var dag som går. Kanske kan någon vänlig själ tala om för mig HUR man ska göra och leva för att få balans här i livet. HUR jag ska göra för att få tiden att räcka till och ändå ha sans och lugn i min tillvaro?
För jag är mamma, maka, dotter, syster, väninna och sist men inte minst bara Marielle också. HUR ska jag i alla dessa roller få mitt vardagspussel att gå ihop utan att brytas ner fullständigt av ångest, dåligt samvete, krav och en massa måsten varje dag.
Varje dag där livet bara springer iväg från mig. Mitt liv som bland annat innehåller tidiga morgonbestyr med barn som kan urarta i diverse bråk, skrik och diskussioner. Sena kvällar då den enda ork som finns till samvaro är att få pusta ut i soffan tillsammans. Det kan vara min eviga frustration över vardagslivets trafikköer där jag spenderar mina 125 minuter i veckan med att fundera om livet verkligen var tänkt så här. Tankar över min tidsbudget som inte går ihop och hur jag än vrider och vänder på den så är det ändå alltid någon/något som försummas. Någon/något som inte får den tid av mig som den/det förtjänar.
För visst ska det vara härligt att leva och visst är det väl så att livet egentligen är till för att njutas och kännas av. Men onekerligen så känns ju livet av från morgon till kväll men frågan är om livet verkligen känner mig?
För var det så här vi hade tänkt oss vårt vuxenliv?
Signerat
Tröstäter gör jag!
Jaha, men vad skönt att höra.....om det inte hade varit för allt som det har kostat mig. All tid men framförallt den lilla summan av 1 830 SPÄNN!!!!!!!! För vad???????????? Men det är lugnt säger dom för det täcker försäkringen. Jo, om man inte hade haft en självrisk på 2 500 kronor då!!!!!!!!!
Vanliga läsare tittas!!...höll jag på att skriva bara för att jag är så upprörd men jag menar naturligtvis.
Känsliga läsare varnas!!!!!
Det är dock inget stryptag jag tar på katten även om det nu ser ut så och min upprördhet talar sitt klara språk.
(som nu mår illa, inte så mycket av
såret för det här har jag vant mig vid utan
mer för att det nog inte är så jättebra att vräka
i sig marängsviss i ren frustration så här)
Att vänja sig och låta sig bli van vid det!
Tänkt att jag påverkas så mycket av det. Man kan ju kanske tycka att jag borde ha vant mig vid det här laget. Men gör jag någonsin det? Kommer jag någonsin att vänja mig vid att ha en så sjuk mamma? Samma visa återspeglar sig varje gång. För varje gång som jag är hemma hos min lilla mamma, så slår verkligheten emot mig. Hur oerhört sorgligt det egentligen är. Hur livet har blivit för henne och för oss. Jag blir förtvivlad och vill egentligen bara skrika ut hur otroligt ledsen jag är för din skull mamma. Aldrig, aldrig hade jag kunnat föreställa mig att din livsituation skulle se ut så här och aldrig, aldrig kan jag ens föreställa mig hur din ålderdom kommer att se ut.
Jag känner att det var länge sedan vi var på våra anhörighetsträffar nu, där vi får gensvar från andra i liknande situationer. Där vi kan stöta och blöta våra bekymmer, våra skuldkänslor över att aldrig någonsin räcka till. Räcka till på det sätt som jag så gärna skulle vilja göra. För jag skulle vilja så mycket mera, skulle vilja känna orken att göra allt bra igen, göra livet för mamma så mycket bättre. Göra det precis så som det ska vara för en ung mormor. Men så är vi där igen och jag vet, mamma vet att så kommer det aldrig någonsin att bli igen och jag tar skydd från verkligheten åter igen. Jag tar skydd från alla ledsna, sorgsna tankar och återgår till mitt igen och låter mig inte bli påverkad. Påverkad av att jag aldrig vänjer mig och låter mig bli van vid det.
Jag känner att det var länge sedan vi var på våra anhörighetsträffar nu, där vi får gensvar från andra i liknande situationer. Där vi kan stöta och blöta våra bekymmer, våra skuldkänslor över att aldrig någonsin räcka till. Räcka till på det sätt som jag så gärna skulle vilja göra. För jag skulle vilja så mycket mera, skulle vilja känna orken att göra allt bra igen, göra livet för mamma så mycket bättre. Göra det precis så som det ska vara för en ung mormor. Men så är vi där igen och jag vet, mamma vet att så kommer det aldrig någonsin att bli igen och jag tar skydd från verkligheten åter igen. Jag tar skydd från alla ledsna, sorgsna tankar och återgår till mitt igen och låter mig inte bli påverkad. Påverkad av att jag aldrig vänjer mig och låter mig bli van vid det.
En heldag på Liseberg kan det vara nå´t?
I´ve got the summer blues!
4 arbetsdagar kvar till semestern och jag borde sprudla av lycka men det gör jag inte för jag har gått och blivit sommardeppig.
Jag vill så mycket och jag inser att tiden, sommaren inte kommer att räcka till. Jag vill så mycket hela tiden och jag vill så gärna känna mig genomglad den mesta av tiden för att det just så som man ska känna sig, just nu. Just nu mitt i sommartiden.
Jag vill så gärna kunna fatta mina beslut rätt och sen bestämma mig för det. Bestämma mig och sen stå fast vid det som känns bäst, det som känns så nära 100% rätt men ändå så rätt ändå. Att få vara eller icke vara bara mig under sommaren och att få vara det på det sättet som är mitt sätt, att vara just mig och så som jag vill att det ska vara just nu, just nu mitt i min sommar.
Men imorgon är det en ny dag med nya sommarkänslor att ta tag i.
A Sayonara!
Jag vill så mycket och jag inser att tiden, sommaren inte kommer att räcka till. Jag vill så mycket hela tiden och jag vill så gärna känna mig genomglad den mesta av tiden för att det just så som man ska känna sig, just nu. Just nu mitt i sommartiden.
Jag vill så gärna kunna fatta mina beslut rätt och sen bestämma mig för det. Bestämma mig och sen stå fast vid det som känns bäst, det som känns så nära 100% rätt men ändå så rätt ändå. Att få vara eller icke vara bara mig under sommaren och att få vara det på det sättet som är mitt sätt, att vara just mig och så som jag vill att det ska vara just nu, just nu mitt i min sommar.
Men imorgon är det en ny dag med nya sommarkänslor att ta tag i.
A Sayonara!
Förståelse!
Vad fruktansvärt jobbigt det måste vara för er och naturligtvis för er mamma.
Det får vi ofta höra när vi förklarar för andra hur allt är med vår mamma och vad hennes sjukdom innebär för henne, för oss. Och det är nog precis så fruktansvärt jobbigt som det antagligen låter också. Men för mig så är det här det enda livet jag känner till. Att min mamma blev sjuk och fick den här sjukdomen hände ju inte över en natt och därför så har vi för varje dag som gått också lärt oss något mer, något nytt om våra liv. Och för varje dag som har gått så har vi också kommit närmare en acceptans över den sjukdom som alltid kommer att finnas där och som för alltid kommer att vara en väldigt stor del av mammas liv, av vårt liv.
Men visst finns det stunder då man känner av att livet är bra orättvist. Stunder då man känner av bitterheten och då avundsjukan slår till. Stunder som jag kanske mest av allt i hela världen hade velat dela, att få uppleva med min mamma för att det just är ett sådant speciellt mamma och dotter moment. Stunder som man minns från förr, från när man var liten då livet faktiskt var som det skulle vara. Att min mamma var som min mamma, just till mig.
Men för det mesta så går ju livet sin stilla gång och jag har lärt mig att leva med den här sorgen. Sorgen över att sakna någon speciell, någon som du håller kär som fortfarande finns men som inte är helt densamma. För jag har lärt mig att förstå och jag har kunskapen att kunna se att sorg kan se ut på olika sätt. För en sorg som våran, är en sorg över att behöva lära känna någon på nytt, fast på ett annat sätt. Jag har också insett hur unika våra liv har blivit, längs med vägen och jag kan idag se att det trots allt kommit något gott från allt det här onda.
Men jag har också lärt mig att inte döma för snabbt eller för hårt, för jag har nu förståelsen. Förståelse över att det oftast finns en historia bakom varje individ. Bakom varje olikhet, varje avvikelse så finns det en berättelse som tar oss till en sanning. Som tar oss till en förståelse över hur olika våra liv kan se ut. Kanske just till din berättelse, till just din sanning och kanske en dag fram till andras förståelse.
Tacksam!
Jag är så tacksam för alla era kommentarer. Ibland kan era kommentarer vara just det som avgör om min blogg ska få leva vidare. Kanske just din kommentar fick mig att inte blogga ut och lämna den här fantastiska bloggvärlden. Kanske just du skrev något som gav mig ny inspiration, en bättre tanke, ny motivation och lusten till bloggen tillbaka.
Tackar så hjärtligt!
Tackar så hjärtligt!
En mors dag!
Idag är det alla mödrars dag.
Vi har en alldeles speciell dag på året, precis som alla pappor också har.
Men en mors dag får naturligtvis en extra betydelse när man själv blir mamma,
då man faktiskt helt plötsligt ingår i den här katogorin
av personer som får firas och som får hyllas av sina barn, just idag.
Jag vill därför hylla mina lilla mamma här på min blogg.
Ett litet hyllning till min mamma som alldeles för tidigt och på tok för orättvist,
blev sjuk och som varken orkar eller kan vara den mamma och mormor
som jag vet att hon verkligen skulle vilja vara.
LÄNGTAR EFTER DIG
- av Siv Andersson
I hjärtat finns ett rum
som bara är för dig.
Och var jag än tar plats
så finns du här hos mig.
Jag hör din varma röst
som inspelad musik.
Jag lyssnar om igen
för den är helt unik.
I mörker och i ljus
ditt ansikte jag ser.
Ur minnet tar jag fram
de bilder där du ler.
Men bland allt du är för mig
finns något svårt att bära
- min längtan efter dig
när jag inte har dig nära.
Till alla er mammor idag,
ha en underbart härlig och solig mors dag idag!
Livet efter!
Den sitter där på mitt kylskåp och jag ägnar den en liten tanke då och då. Men just idag så stannade jag upp och läste den lite extra noga igen, som jag gjort så många gånger förut. Min mormors dödsannons.
Nu är det lite mer än ett år sedan hon gick bort. Det var en måndag i mars som vi fick samtalet. Samtalet som fick mitt hjärta att klappa så mycket hårdare. Hon hade bara trillat ihop i hemmet, min lilla mormor och sen ville hennes kropp inte fungera längre. Jag och mina systrar fick åka i ilfart till sjukhuset, dit dom hade fört henne.
Där låg hon så stilla, så späd och hon såg precis så gammal och liten ut som hon faktiskt var. Men hennes hjärta slog fortfarande och ville inte riktigt släppa taget ännu men hon var knappt vid liv. Hon andades, hon såg ut att sova och vi, vi satt där och väntade. Väntade på det ofattbara. Det ofattbara sista andetaget.
Men det går ju inte att komma ifrån att jag undrar. Jag undrar och jag får sådana här tankar ibland. Om livet efter döden. För jag vill ju veta men ändå inte. För jag vill ju veta vad som händer efteråt. Om livet bara tar slut eller vart döden för oss? Jag vill ju veta om min mormor har det bra. Om hon är med oss och om hon vakar över oss, om hon vakar över min mamma.
Men någonstans inom mig så tror jag mig veta. Men någonting inom mig tvekar också. För jag vill kunna vara realistisk, jag vill kunna förstå att livet bara tar slut men jag vill också kunna tro och hoppas på att livet faktiskt lever vidare.
Jag vill tro att man har det kanske bättre, att vänskapsband är återfunna, att man får vara bland sina nära och att man är omsluten av sina kära och att man kanske väntar. En väntan på att få födas på nytt. Ett nytt liv som ska levas och en nytt liv som också ska avslutas. Ett liv som ska få cirkeln att bli sluten. Livets cirkel som lämnar så många obesvarade frågor kvar till oss, till oss som undrar och som lever och som nog aldrig kan få svaret. Svaret på frågan som vi så ofta ställer oss. Frågan om vad som händer, vad som händer just efter döden.
Nu är det lite mer än ett år sedan hon gick bort. Det var en måndag i mars som vi fick samtalet. Samtalet som fick mitt hjärta att klappa så mycket hårdare. Hon hade bara trillat ihop i hemmet, min lilla mormor och sen ville hennes kropp inte fungera längre. Jag och mina systrar fick åka i ilfart till sjukhuset, dit dom hade fört henne.
Där låg hon så stilla, så späd och hon såg precis så gammal och liten ut som hon faktiskt var. Men hennes hjärta slog fortfarande och ville inte riktigt släppa taget ännu men hon var knappt vid liv. Hon andades, hon såg ut att sova och vi, vi satt där och väntade. Väntade på det ofattbara. Det ofattbara sista andetaget.
Men det går ju inte att komma ifrån att jag undrar. Jag undrar och jag får sådana här tankar ibland. Om livet efter döden. För jag vill ju veta men ändå inte. För jag vill ju veta vad som händer efteråt. Om livet bara tar slut eller vart döden för oss? Jag vill ju veta om min mormor har det bra. Om hon är med oss och om hon vakar över oss, om hon vakar över min mamma.
Men någonstans inom mig så tror jag mig veta. Men någonting inom mig tvekar också. För jag vill kunna vara realistisk, jag vill kunna förstå att livet bara tar slut men jag vill också kunna tro och hoppas på att livet faktiskt lever vidare.
Jag vill tro att man har det kanske bättre, att vänskapsband är återfunna, att man får vara bland sina nära och att man är omsluten av sina kära och att man kanske väntar. En väntan på att få födas på nytt. Ett nytt liv som ska levas och en nytt liv som också ska avslutas. Ett liv som ska få cirkeln att bli sluten. Livets cirkel som lämnar så många obesvarade frågor kvar till oss, till oss som undrar och som lever och som nog aldrig kan få svaret. Svaret på frågan som vi så ofta ställer oss. Frågan om vad som händer, vad som händer just efter döden.
Som nära anhörig!
Jag går på stödträffar för anhöriga tillsammans med mina systrar. Varannan tisdag träffas vi och då är det även andra anhöriga i ungefär liknande situationer där.
Det här är en väldigt skön och givande stund för oss där vi kan känna oss förstådda och vi kan berätta för varandra hur vi upplever sjukdomen och hur vi hanterar den olika. Vi öppnar oss för varandra och anförtror oss om våra erfarenheter och våra känslor runt och omkring våra föräldrars sjukdomar. Det är känsligt, det är naturligt och det är faktiskt framförallt väldigt roligt.
Idag var det fjärde gången som vi träffades och nu är vi inga främlingar för varandra längre. För idag pratade vi "Macken" Ja, teveserien Macken. Vi pratade om Galenskaparna & After Shave. För om man känner mig och mina systrar väl så vet man att det här är ett ämne som rätt så ofta kommer på tal. Vi är nämligen uppvuxna med Galenskaparna & After Shave. Vi blev matade med deras serier och tv- program och vi kan allt som oftast rabbla långa repliker utantill utan några som helst problem.
Det här fann de andra som var på träffen väldigt underhållande. De skrattade åt oss, med oss och vi bara spann vidare. Vi satt och pratade i två timmar idag utan att egentligen ägna någon större tid eller tanke åt det vi egentligen var där för. Men det är ju det som är det bästa. Det som våra träffar egentligen går ut på.
För mitt i allt elände som vår mammas tragiska sjukdom har givit så kan vi alla skratta åt det. Vi kan se andra saker bortom all sorg. Vi har lärt oss att ta fram glädjen i det som finns kvar. Vi har lärt oss att kunna skilja på att vara sorgsen och att vara deprimerad. För vår mammas sjukdom och på det sätt som den har förändrat henne, är för oss en stor sorg och en enorm saknad som vi alltid bär med oss.
Men vi är inte ett med den sorgen och vi är definitivt inte sjukdomen. Vi är en nära anhörig som bryr sig och en nära anhörig som försöker leva ett vanligt liv och som aldrig, aldrig kommer att sluta bry sig om vår mamma, vår mamma som har en enorm tur att ha oss, som just sina nära anhöriga.
Någon som kommer ihåg?
Det här är en väldigt skön och givande stund för oss där vi kan känna oss förstådda och vi kan berätta för varandra hur vi upplever sjukdomen och hur vi hanterar den olika. Vi öppnar oss för varandra och anförtror oss om våra erfarenheter och våra känslor runt och omkring våra föräldrars sjukdomar. Det är känsligt, det är naturligt och det är faktiskt framförallt väldigt roligt.
Idag var det fjärde gången som vi träffades och nu är vi inga främlingar för varandra längre. För idag pratade vi "Macken" Ja, teveserien Macken. Vi pratade om Galenskaparna & After Shave. För om man känner mig och mina systrar väl så vet man att det här är ett ämne som rätt så ofta kommer på tal. Vi är nämligen uppvuxna med Galenskaparna & After Shave. Vi blev matade med deras serier och tv- program och vi kan allt som oftast rabbla långa repliker utantill utan några som helst problem.
Det här fann de andra som var på träffen väldigt underhållande. De skrattade åt oss, med oss och vi bara spann vidare. Vi satt och pratade i två timmar idag utan att egentligen ägna någon större tid eller tanke åt det vi egentligen var där för. Men det är ju det som är det bästa. Det som våra träffar egentligen går ut på.
För mitt i allt elände som vår mammas tragiska sjukdom har givit så kan vi alla skratta åt det. Vi kan se andra saker bortom all sorg. Vi har lärt oss att ta fram glädjen i det som finns kvar. Vi har lärt oss att kunna skilja på att vara sorgsen och att vara deprimerad. För vår mammas sjukdom och på det sätt som den har förändrat henne, är för oss en stor sorg och en enorm saknad som vi alltid bär med oss.
Men vi är inte ett med den sorgen och vi är definitivt inte sjukdomen. Vi är en nära anhörig som bryr sig och en nära anhörig som försöker leva ett vanligt liv och som aldrig, aldrig kommer att sluta bry sig om vår mamma, vår mamma som har en enorm tur att ha oss, som just sina nära anhöriga.
Någon som kommer ihåg?
En moders ömmande hjärta!
Jag är så glad att jag har dom och jag hade inte överlevt en dag utan dom. Mina småtroll, mina små pruttungar som jag brukar kalla dom.
Det finns väl ingenting som kan göra mig så lycklig och stolt som mina barn men det finns heller inget som kan göra mig så olycklig som mina barn. För mitt hjärta ömmar så för dom, för allt som kan hända dom och för allt som jag inte vill att de ska behöva få vara med om.
Det är det här som kan göra mitt hjärta olyckligt. Att jag inser att det kommer att komma en tid då jag inte alltid kommer att vara med dom. Att de kanske inte alltid kommer vända sig till mig med sina bekymmer och svårigheter. Att de en dag ska växa upp och bli stora. Stora nog att gå sina egna vägar i livet och följa sina egna beslut.
Men hade jag kunnat så hade jag stannat tiden. Stannat tiden på den tid som är just nu och få behålla mina små pruttungar precis så som dom är idag. Så som jag vill att livet ska vara, så som jag uppskattar livet som mest.
Mina lagom stora behövande småtroll, mina lagom små men tillräckligt stora älsklingar. Tillräckligt stora för att kunna ge mig, som deras mamma så mycket härliga uppskattande små ord och tillräckligt små för att kunna älska mig för den som jag är. För den mamma som dom har och för den mamma som jag är och det, det är den bästa mamma som dom någonsin kan få.
Tankar ur en ömmande moders hjärta som både vill och inte vill att hennes små ska växa upp och bli hennes stora små.
Det finns väl ingenting som kan göra mig så lycklig och stolt som mina barn men det finns heller inget som kan göra mig så olycklig som mina barn. För mitt hjärta ömmar så för dom, för allt som kan hända dom och för allt som jag inte vill att de ska behöva få vara med om.
Det är det här som kan göra mitt hjärta olyckligt. Att jag inser att det kommer att komma en tid då jag inte alltid kommer att vara med dom. Att de kanske inte alltid kommer vända sig till mig med sina bekymmer och svårigheter. Att de en dag ska växa upp och bli stora. Stora nog att gå sina egna vägar i livet och följa sina egna beslut.
Men hade jag kunnat så hade jag stannat tiden. Stannat tiden på den tid som är just nu och få behålla mina små pruttungar precis så som dom är idag. Så som jag vill att livet ska vara, så som jag uppskattar livet som mest.
Mina lagom stora behövande småtroll, mina lagom små men tillräckligt stora älsklingar. Tillräckligt stora för att kunna ge mig, som deras mamma så mycket härliga uppskattande små ord och tillräckligt små för att kunna älska mig för den som jag är. För den mamma som dom har och för den mamma som jag är och det, det är den bästa mamma som dom någonsin kan få.
Tankar ur en ömmande moders hjärta som både vill och inte vill att hennes små ska växa upp och bli hennes stora små.
Att vara saknad!
Vi är hemma igen. Hemma i vårt hus, vårt hus fullt av saker som skall göras. Men idag har det inte handlat om saker som kräver min fulla fysiska styrka utan en sak som kräver min fulla psykiska närvaro, som att ringa ett samtal.
Och jag har gjort det. Jag har pratat med mamma idag som var ledsen, bortglömd och trött. Trött på att känna sig ledsen, trött på att känna sig bortglömd och trött på att inte kunna göra något på egen hand. Men jag förstår henne i hennes upprördhet och den förståelsen ger mig så dåligt samvete. För att resa iväg innebär också ett dåligt samvete. Ett samvete som jag reser ifrån men som alltid väntar på mig när jag kommer hem igen. Ett samvete så stort att jag inte ids eller vill ringa henne under min ledighet.
För jag vill inte påminnas om det som jag ständigt alltid annars är påminnd av. För min mamma är inte bortglömd. För hon är så långt ifrån bortglömd som man kan vara. För tankarna finns där alltid, alltid där för att påminna mig om att höra av mig. För att påminna mig om att min mamma inte kan resa iväg från hennes bekymmer, hennes stora problem och hennes stora livssorg. Och min mammas sorg är också mitt bekymmer, mitt problem och naturligtvis också min stora livssorg.
Så idag har det regnat lite här hemma. Ett litet kort regn som snart och förhoppningsvis övergår till solsken igen. För hemma är det alltid skönt att vara och med en kvarglömd mobiltelefon med tre missade samtal (varav ett var mitt egna) och med fyra olästa SMS så känner jag mig faktiskt saknad och den saknaden, den värmer.
Sol imorgon?
Och jag har gjort det. Jag har pratat med mamma idag som var ledsen, bortglömd och trött. Trött på att känna sig ledsen, trött på att känna sig bortglömd och trött på att inte kunna göra något på egen hand. Men jag förstår henne i hennes upprördhet och den förståelsen ger mig så dåligt samvete. För att resa iväg innebär också ett dåligt samvete. Ett samvete som jag reser ifrån men som alltid väntar på mig när jag kommer hem igen. Ett samvete så stort att jag inte ids eller vill ringa henne under min ledighet.
För jag vill inte påminnas om det som jag ständigt alltid annars är påminnd av. För min mamma är inte bortglömd. För hon är så långt ifrån bortglömd som man kan vara. För tankarna finns där alltid, alltid där för att påminna mig om att höra av mig. För att påminna mig om att min mamma inte kan resa iväg från hennes bekymmer, hennes stora problem och hennes stora livssorg. Och min mammas sorg är också mitt bekymmer, mitt problem och naturligtvis också min stora livssorg.
Så idag har det regnat lite här hemma. Ett litet kort regn som snart och förhoppningsvis övergår till solsken igen. För hemma är det alltid skönt att vara och med en kvarglömd mobiltelefon med tre missade samtal (varav ett var mitt egna) och med fyra olästa SMS så känner jag mig faktiskt saknad och den saknaden, den värmer.
Sol imorgon?
Betydelsefullt!
Igår kväll så satt jag i 97 minuter med gråten i halsen, med små tårar som sipprade ur mina ögonvrån och med en stark sorg som bultade i brösten. Allt det här upplevdes under den svenska gripande filmen "Underbara älskade".
Att en familjs lycka plötsligt kan förvandlas till en enormt stor olycka och hur svårt det kan vara att försöka hitta viljan och kraften att få tillbaka livsgnistan igen. Hur mycket lättare det är att ta till andra medel för att bedöva smärtan. Hur man som förälder måste försöka överleva vardagen med att ta en dag i taget och vara stark nog att ta hand om sig själv och det som kvarstår av den lilla familj som man en gång hade, som man faktiskt en gång också tog för givet.
Jag får mig en tankeställare om vad som är viktigt och betydelsefullt för mig. Om hur livets självklara plötsligt kan förvandlas till sorg och om hur man ska ta tillvara på alla goda stunder som man har med sin familj.
Extra påtagligt blir sorgen också eftersom en sådan sorg faktiskt en gång i tiden har drabbat min kära och det enda jag kan göra för honom är att försöka förstå, försöka ta tillvara på just våra stunder och inse att inget varar för evigt men under vår tid tillsammans så ska jag försöka göra det bästa utav den och inte ta våra lyckliga familjestunder för givet.
Att en familjs lycka plötsligt kan förvandlas till en enormt stor olycka och hur svårt det kan vara att försöka hitta viljan och kraften att få tillbaka livsgnistan igen. Hur mycket lättare det är att ta till andra medel för att bedöva smärtan. Hur man som förälder måste försöka överleva vardagen med att ta en dag i taget och vara stark nog att ta hand om sig själv och det som kvarstår av den lilla familj som man en gång hade, som man faktiskt en gång också tog för givet.
Jag får mig en tankeställare om vad som är viktigt och betydelsefullt för mig. Om hur livets självklara plötsligt kan förvandlas till sorg och om hur man ska ta tillvara på alla goda stunder som man har med sin familj.
Extra påtagligt blir sorgen också eftersom en sådan sorg faktiskt en gång i tiden har drabbat min kära och det enda jag kan göra för honom är att försöka förstå, försöka ta tillvara på just våra stunder och inse att inget varar för evigt men under vår tid tillsammans så ska jag försöka göra det bästa utav den och inte ta våra lyckliga familjestunder för givet.
La Familia in pictures!
En ledsam tid!
Jag blir så ledsen varje gång jag har pratat med min mamma. Ledsamheten slår i mot mig medans jag har henne i luren. Jag försöker koncentera mig på vårat samtal men blir så sorgsen för hur kunde det bli så här? Varför blev hon sjuk så tidigt? Hon som egentligen skulle vara som alla andra pigga 59 åriga mormödrar.
Hur känner min mamma själv? Blir hon uppgiven och förtvivlad hon med? Jag tror dock inte att fallet är så för en del av mammas sjukdom ser till att hon inte få sådana tankar om sig själv, för det är det som sjukdomen Demens gör. För Demens är en sjukdom som inte bara påverkar hjärnans minne utan också våra tankeförmågor.
Mamma har idag personliga assistenter som hjälper henne med det mesta hemma i lägenheten. För mamma har svårigheter med det som vi andra tar för givet här i livet. Hon kan inte ta sig upp ur soffa, säng eller stol själv utan något stöd. Mamma kan inte gå på toaletten själv utan hjälp. Mamma har också svårt att skära sin egna mat och det tar väldigt lång tid för henne att äta upp den.
Man vill så gärna hjälpa henne och man blir så frusterad för att allt tar lång tid, men man blir också väldigt deprimerad över att se situationen. Hur mitt egna liv har tickat på de senaste åren och hur mammas liv i samma stund har raserats succesivt.
Hur kommer det att gå för mamma?
Hur kommer allt att sluta?
/ Sol i hjärta, sol i sinne men även vårsolen lämnar skuggor i själen!
Hur känner min mamma själv? Blir hon uppgiven och förtvivlad hon med? Jag tror dock inte att fallet är så för en del av mammas sjukdom ser till att hon inte få sådana tankar om sig själv, för det är det som sjukdomen Demens gör. För Demens är en sjukdom som inte bara påverkar hjärnans minne utan också våra tankeförmågor.
Mamma har idag personliga assistenter som hjälper henne med det mesta hemma i lägenheten. För mamma har svårigheter med det som vi andra tar för givet här i livet. Hon kan inte ta sig upp ur soffa, säng eller stol själv utan något stöd. Mamma kan inte gå på toaletten själv utan hjälp. Mamma har också svårt att skära sin egna mat och det tar väldigt lång tid för henne att äta upp den.
Man vill så gärna hjälpa henne och man blir så frusterad för att allt tar lång tid, men man blir också väldigt deprimerad över att se situationen. Hur mitt egna liv har tickat på de senaste åren och hur mammas liv i samma stund har raserats succesivt.
Hur kommer det att gå för mamma?
Hur kommer allt att sluta?
/ Sol i hjärta, sol i sinne men även vårsolen lämnar skuggor i själen!
M som i Mastalgi!
Nu jag ni få läsa om något som kanske kan verka vara lite känsligt men som jag anser vara något som är bra att prata om.
För lite drygt 1½ år sedan började jag känna av ömhet och en knöl i mitt ena bröst. Jag gick länge och funderade på vad det kunde vara och min oro blev bara större och större tills jag kände en dag att jag var helt utom mig av funderingar. Jag tog då mod till mig för att söka hjälp, jag visste då också att det kanske kunde innebära dåliga nyheter. För självklart så fanns ju tankarna om att det möjligtvis kunde vara en cancertumör.
Jag fick först genomgå en vanlig rutinundersökning där min läkare kunde konstatera att det fanns något där men inte med säkerhet säga vad det kunde vara. Jag blev därför remitterad till att få göra mammografi med efterföljande genomgång av bilder och ultraljud. Läkaren där var väldigt pedagogisk och grundlig och förklarade att så länge som han inte sa något så betydde det att han inte kunde se något som var av ondo.
När han var klar så fick jag förklara för honom var någonstans jag hade ont och hur jag upplevde smärtan. Han berättade då något för mig som jag tror att många kvinnor behöver få veta. Först förklarade han vad mitt besvär kallades och varför man kan få det. Sen sa han att just cancertumörer i bröstet är, som jag uppfattade det, en blind/tyst sjukdom. För cencertumörer ömmar inte, de upptäcks ju i regel av att man själv har hittat en knöl.
Jag blev så otroligt lättad över hans svar. Men i samma stund frågade han mig ifall jag kände mig stressad och hade ångest över något i livet. Då brast det för mig. För självklart är/var jag stressad och naturligtvis känner jag av ångest över en del saker. För han förklarade då att Mastalgi som det heter, nämligen kan uppstå p ga en överproduktion av stresshormoner som ökar vid just ångest, stress och andra hormonella tillstånd.
Jag har fortfarande ont och känner av det nästintill varje dag men jag blir då också påmind om att det faktiskt inte helt är av ondo. Men med det så vill jag inte ha sagt att man ska strunta i att gå till läkaren om man skulle uppleva smärta i ett av brösten, för en undersökning för mycket är ju alltid bättre än ingen undersökning alls.
Här kan man läsa mera om vad Mastalgi är, för det finns säkert några tjejer/kvinnor därute som kanske känner igen sig.
/ Always good to know!
För lite drygt 1½ år sedan började jag känna av ömhet och en knöl i mitt ena bröst. Jag gick länge och funderade på vad det kunde vara och min oro blev bara större och större tills jag kände en dag att jag var helt utom mig av funderingar. Jag tog då mod till mig för att söka hjälp, jag visste då också att det kanske kunde innebära dåliga nyheter. För självklart så fanns ju tankarna om att det möjligtvis kunde vara en cancertumör.
Jag fick först genomgå en vanlig rutinundersökning där min läkare kunde konstatera att det fanns något där men inte med säkerhet säga vad det kunde vara. Jag blev därför remitterad till att få göra mammografi med efterföljande genomgång av bilder och ultraljud. Läkaren där var väldigt pedagogisk och grundlig och förklarade att så länge som han inte sa något så betydde det att han inte kunde se något som var av ondo.
När han var klar så fick jag förklara för honom var någonstans jag hade ont och hur jag upplevde smärtan. Han berättade då något för mig som jag tror att många kvinnor behöver få veta. Först förklarade han vad mitt besvär kallades och varför man kan få det. Sen sa han att just cancertumörer i bröstet är, som jag uppfattade det, en blind/tyst sjukdom. För cencertumörer ömmar inte, de upptäcks ju i regel av att man själv har hittat en knöl.
Jag blev så otroligt lättad över hans svar. Men i samma stund frågade han mig ifall jag kände mig stressad och hade ångest över något i livet. Då brast det för mig. För självklart är/var jag stressad och naturligtvis känner jag av ångest över en del saker. För han förklarade då att Mastalgi som det heter, nämligen kan uppstå p ga en överproduktion av stresshormoner som ökar vid just ångest, stress och andra hormonella tillstånd.
Jag har fortfarande ont och känner av det nästintill varje dag men jag blir då också påmind om att det faktiskt inte helt är av ondo. Men med det så vill jag inte ha sagt att man ska strunta i att gå till läkaren om man skulle uppleva smärta i ett av brösten, för en undersökning för mycket är ju alltid bättre än ingen undersökning alls.
Här kan man läsa mera om vad Mastalgi är, för det finns säkert några tjejer/kvinnor därute som kanske känner igen sig.
/ Always good to know!
Rädsla!
Jag har några rädslor i mitt liv. En stark rädsla som jag har, som jag också ganska ofta går omkring och tänker på är rädslan för att bli gammal. Då är det inte ålderdomen i sig som jag är rädd för, utan för att bli gammal, se gammal ut och framför allt för att bli gammal och att bli sjuk. Jag har ju en ganska så dålig erfarenhet av just det där. Jag tänker på min mamma som faktiskt inte är så gammal men som har blivit så sjuk ändå.
Men det är väl just det faktum som gör mig rädd också. Eftersom jag inte vet ifall jag kommer att bli sjuk jag med. Jag vet att det är fruktansvärt onödigt att gå omkring och oroa sig i onödan och jag vet också att ingen kommer att tacka mig för att jag "kände" det på mig innan, om jag nu skulle få sjukdomen. Men det är så himla lätt för andra att säga. Det räcker med minsta lilla krämpan så tror jag att jag är på väg att bli just gammal=sjuk eller att jag tycker mig se gammal( äldre) ut på ett kort, för att det då ska få mig att känna mig just gammal.
För jag har faktiskt problem med att se mig själv i en härlig pensionstid för vem vet om just jag kommer att vara så frisk att jag kan få uppleva alla de härliga stunder som man tror sig vilja göra när man är pensionär.
Ja, fruktansvärt energikrävande att tänka så men det är så jag tänker och ni ska minsann veta att jag försöker att inte tänka så, men vissa dagar så går det bara inte.
Bilden som heter just "rädsla"
En annan rädsla jag har är att det skall hända mina barn något. Det här började givetvis efter det att man fick barn men det faktum att man kunde ligga och ha svårt för att somna, för att man tänker "tänk om" tankar om barnen, det hade jag inte i min vildaste fantasi kunnat föreställa mig. Det kan vara saker som har hänt under dagen som slutade lyckligt ändå eller tankar om i fall man inte hade funnits där, vad hade hänt då?
Men att vara rädd tillhör väl ändå livet, eftersom det är något som man föds med. Sen att rädslorna ändras allt eftersom ålder stiger på, det får man försöka leva med. Men det värsta är ju då kanske att ens rädslor bara blir mer och mer verklighetsbaserade. För nu är det ju inte fråga om fula troll under sängen längre eller att inte våga fråga kompisen om man får vara med, utan nu handlar det i mångt och mycket om just rädslan för det okända.
Kommer jag att bli gammal och sjuk?
/ Carpe diem!
... eller i alla fall fånga stunden just nu..
Men det är väl just det faktum som gör mig rädd också. Eftersom jag inte vet ifall jag kommer att bli sjuk jag med. Jag vet att det är fruktansvärt onödigt att gå omkring och oroa sig i onödan och jag vet också att ingen kommer att tacka mig för att jag "kände" det på mig innan, om jag nu skulle få sjukdomen. Men det är så himla lätt för andra att säga. Det räcker med minsta lilla krämpan så tror jag att jag är på väg att bli just gammal=sjuk eller att jag tycker mig se gammal( äldre) ut på ett kort, för att det då ska få mig att känna mig just gammal.
För jag har faktiskt problem med att se mig själv i en härlig pensionstid för vem vet om just jag kommer att vara så frisk att jag kan få uppleva alla de härliga stunder som man tror sig vilja göra när man är pensionär.
Ja, fruktansvärt energikrävande att tänka så men det är så jag tänker och ni ska minsann veta att jag försöker att inte tänka så, men vissa dagar så går det bara inte.
Bilden som heter just "rädsla"
En annan rädsla jag har är att det skall hända mina barn något. Det här började givetvis efter det att man fick barn men det faktum att man kunde ligga och ha svårt för att somna, för att man tänker "tänk om" tankar om barnen, det hade jag inte i min vildaste fantasi kunnat föreställa mig. Det kan vara saker som har hänt under dagen som slutade lyckligt ändå eller tankar om i fall man inte hade funnits där, vad hade hänt då?
Men att vara rädd tillhör väl ändå livet, eftersom det är något som man föds med. Sen att rädslorna ändras allt eftersom ålder stiger på, det får man försöka leva med. Men det värsta är ju då kanske att ens rädslor bara blir mer och mer verklighetsbaserade. För nu är det ju inte fråga om fula troll under sängen längre eller att inte våga fråga kompisen om man får vara med, utan nu handlar det i mångt och mycket om just rädslan för det okända.
Kommer jag att bli gammal och sjuk?
/ Carpe diem!
... eller i alla fall fånga stunden just nu..
Närvarande/frånvarande!
För lite drygt en vecka sedan så hade min ena syster och jag ett väldigt givande möte med vår mammas sköterska. Det här var vårt första möte tillsammans så vi fick helt enkelt berätta för henne från början om vår mamma. Först visste jag inte riktigt vad syftet var med mötet och visste därför heller inte vad som förväntades. Men vi började berätta för henne hur vi hade uppfattat vår mamma från det att hon blev sjuk till hur allting var i dagsläget. Eftersom sköterskan hade erfarenhet av patienter med liknande sjukdom så ansåg hon att det vi berättade om vår mamma var vanligt förekommande beteende hos andra med minnesvårigheter. Där föll stenen!! Det var så oerhört skönt att få höra. Även om min mamma har en diagnos och jag vet att hon är sjuk så undrar jag ändå ibland ifall allting bara är något som jag har fått för mig. Jag har ju bara en mamma och har därför egentligen ingen annan mamma att jämföra med så därför är det svårt ibland att veta om det är min mammas personlighet eller om det är sjukdomen som visar sig. Vi satt i alla fall där och pratade i över två timmar och allting kändes så naturligt, det kändes för nästan första gången som någon faktiskt förstod vad vi pratade om. Vi förklarade för henne hur det är att alltid känna dåligt samvete för att man inte gör tillräckligt och hur stark man måste vara hela tiden, hur märkligt det kan kännas att berätta för andra hur man har det, nästan som om man berättade om en bekants bekant. Hur man nästan svarar på ren rutin, lite som om man stod på utsidan och tittade på. Frånvarande i sitt egna liv. Då avbröt hon mig och förklarade för mig att så är det inte alls. I själva verket är jag väldigt närvarande i mitt liv och anledningen till att man kan känna så är för att jag är precis mitt i mitt egna liv och ingenting utav det som har hänt har hänt över en natt.
Det var nog precis det jag behövde höra för just nu är jag väldigt närvarande i mitt egna liv.
Sussa sött!
Det var nog precis det jag behövde höra för just nu är jag väldigt närvarande i mitt egna liv.
Sussa sött!
