Det finns dom som bara älskar katter och det finns sådana som bara älskar hundar. Jag får nog ansluta mig till den skaran av folk som mest tycker om katter. Det har jag alltid gjort och kommer nog alltid att göra. Jag är nämligen uppvuxen med katt och har haft katt sedan jag var 7 år gammal och är och kommer så vitt jag vet aldrig att bli någon hundmänniska.

Jag kan visserligen förstå att man kan tycka om sitt husdjur väldigt innerligt och mycket men det måste ändå finnas gränser för hur kärvänligt man kan behandla sin lilla dogge. Det fick jag uppleva igår när jag så snällt satt och väntade på min tur i väntrummet hos veterinären.

Kanske har man någonstans ett subsitut för en kär barnlängtan eller kanske bär man saknad efter att skaffa sig en liten bebis till. Men ändock så är en hund faktiskt en hund och enligt mig så ska en hund också bli behandlad därefter som just en hund.

Damen som satt i väntrummet med mig hade med sig en liten vovve som jag kunde förstå av bara anblicken var hennes allra käraste ögonsten. Denna allra käraste ögonstenen satt stundtals i hennes knä (Nej, ingen pytteliten hund utan en medelstor). Dessa stunderna satt damen och pratade till vovven men den allra pipigaste och bebisaktiga röst som mina öron hade "skådat". Dessa stunder satt den lilla vovven i mattes knä och slickade matte på munnen och matte pussade tillbaka. Matte satt även och frågade sin lilla vovve om han inte kunde ge sin "mamma" en liten puss eller om hon kunde få pussa honom på benet, på tassen, på huvudet, lilla svansen osv...

Medans det här skedde så började det stora väntrummet fyllas på med andra och deras fyrfotingar som naturligtvis inte gick helt obemärkt förbi den här damen och hennes vovve. Hon utbrast då i olika röstläten med saker som " Titta Bingo, den där snyggingen tände du på va?" eller " Oj, vad heter du då din lilla pluttesnuttefnutt. Åh, vad du och min Bingo hade varit ett snyggt par. Hade ni inte det Bingo? Jo, du tycker det också gör du inte, gör du inte"

Det bästa av allt var att hon inte var ensam där, hon hade sin man med sig som satt där alldeles knäpptyst i ett hörn och låtsade varken se eller höra henne.

Men det klart man ska aldrig säga aldrig, kanske är det jag som sitter där en dag med min lilla voffsing i knäet och ber om att få bli pussad lite varstans av min lilla "Pluttefnuttesnutt".

      


Som sagt tidigare, så sjuka men inte helt osanna and i just LOVE them!