Livets pussel!
Det är så urtjatat att man inte längre reagerar när stressen kommer på tal. Vi reagerar inte längre när var och varannan nästintill stressar ihjäl sig, när var och varannan person "går in i väggen". För idag är det så vanligt att det händer, konstant och överallt runt omkring oss och antagligen så kommer mitt inlägg om det här, mina reflektioner om det också att bli ett av alla i mängden, det med.
Men saken är att jag förstår verkligen inte. Jag förstår faktiskt inte och jag känner att frustrationen bara växer och blir större för var dag som går. Kanske kan någon vänlig själ tala om för mig HUR man ska göra och leva för att få balans här i livet. HUR jag ska göra för att få tiden att räcka till och ändå ha sans och lugn i min tillvaro?
För jag är mamma, maka, dotter, syster, väninna och sist men inte minst bara Marielle också. HUR ska jag i alla dessa roller få mitt vardagspussel att gå ihop utan att brytas ner fullständigt av ångest, dåligt samvete, krav och en massa måsten varje dag.
Varje dag där livet bara springer iväg från mig. Mitt liv som bland annat innehåller tidiga morgonbestyr med barn som kan urarta i diverse bråk, skrik och diskussioner. Sena kvällar då den enda ork som finns till samvaro är att få pusta ut i soffan tillsammans. Det kan vara min eviga frustration över vardagslivets trafikköer där jag spenderar mina 125 minuter i veckan med att fundera om livet verkligen var tänkt så här. Tankar över min tidsbudget som inte går ihop och hur jag än vrider och vänder på den så är det ändå alltid någon/något som försummas. Någon/något som inte får den tid av mig som den/det förtjänar.
För visst ska det vara härligt att leva och visst är det väl så att livet egentligen är till för att njutas och kännas av. Men onekerligen så känns ju livet av från morgon till kväll men frågan är om livet verkligen känner mig?
För var det så här vi hade tänkt oss vårt vuxenliv?
Signerat
Vännen min jag började gråta, för att jag känner igen allt tankarna frustrationen och frågorna ska det verkligen vara så här...
Allt går för snabbt och vi ska bara vara bäst ha det bäst vara vackrast ha mest och ändå köra på vi lever i en galen värld och jag söker också efter svaret påär det så här vi ska leva..
Jag vill inte men man är liksom redan inne i ekkorhjulet...
KRAM
Du har så rätt, så rätt. Inte tror jag att någon tänkte sig livet som en lång virvelvindsväntan på lugn, glädje, förnöjdsamhet. Mitt liv har sina krav, stress och ontimagenperioder, men jag har medvetet eller omedvetet tagit vissa beslut; jag vägrar ha dåligt samvete för allt som inte blir gjort, jag vägrar bli arg för att vårt hem ser ut som en cyklonnedslagsplats, jag vägrar ha ångest över att jag inte tar mig tid till motion. Maken och jag spenderar 2-3 timmar i bilen nästan 5 dagar i veckan, detta var otroligt stressfullt till att börja med, men har faktiskt tillfört en helt ny dimension till vårt äktenskap; vi hinner prata med varandra. Barnen är i tonåren, är mer eller mindre påverkade av stöket hemma, men de slipper en kroniskt arg mamma; vilket är viktigast? Min avsaknad av motion är inte bra, men det faktum att jag trots allt mår själsligt bra i allt detta, sover gott om nätterna och är nöjd, torde uppväga en del.
Övrig familj och vänner får inget överskott av min tid, men vi lägger in hyfsat regelbundna träffar, det är bättre än inget alls, bättre än dåligt samvete.
Du är ännu ung, kan du släppa på dina egna krav på dina livsprestationer redan så är det bra, bra för dig och för din familj, annars kanske du förmår göra det tids nog.
Ledtråd till filmquizen utlagd! :)
Ny ledtråd! :)
