Svampbob Fyrkant fyller 10 år i år och det tackar vi allra ödmjukast för. För vad hade vi föräldrar gjort utan Svampbob Fyrkant. Vi alla föräldrar som vid för tidiga vardag som helgmornar har blivit väckta av våra små morgonpigga goingar.

Lite för tidigt för att anses som morgon ännu och lite för sent för att man ska kalla det för natt. Då har alltid våran trogne Svampbob Fyrkant funnits där för att stötta oss sömndruckna mammor som pappor och som kanske t om fått oss att dra lite på smilbanden mitt i all bedrövelse som en morgonpigg going kan innebära.



Ett fyrfaldigt leve för Svampbob..Han leve! Hipp hipp hurra..

Helt glasklart!

E kommer hem från dagis idag med ett sjuhelsikes humör. Detta får mig tills slut att tappa fattningen och jag blir själv grinig och börjar att gapa och skälla lite på henne. Men bara lite givetvis. Men till följd av min ilska så får jag mig sen en rejäl utskällning av A som påstår att jag minsann inte får skälla på E på det sättet.

Är det så? Får jag inte det?

 
Kedjereaktion eller syskonkärlek? 

Den här lilla historien har jag fått berättat för mig utav en av A:s dagisfröknar.

A är en liten nyfiken krabat som inte kan stå emot att ställa lite frågor till kända som okända. Gärna frågor som handlar om släktskap och frågor som "vad heter din mamma?"  eller "vad heter din pappa?"

Dom här frågorna är man ganska så van vid om man känner vår A och nu föll sig turen på dagisfröken Ulla.

- Ulla, vad heter din pappa? frågar A nyfiket

- Han heter Carl-Gustaf, svarar Ulla då.

- VAAA!! säger A, märkbart förvånad.

-  Han heter Carl-Gustaf, upprepar Ulla då. 

-  Vaa! Heter din pappa Katten-Gustav??? 

Möjligtvis kan man tycka att det är dags att kolla upp A:s hörsel men vad skulle vi då skratta åt om A istället då skulle börja höra exakt vad vi sa?

/ Killevippen!

 

Känner ni igen känslan av att tiden går mycket fortare nu som vuxen än när man var ett litet barn? Eller att du helt plötsligt tänker "hur sjutton kom jag hit" efter att du suttit och kört bil men du minns inte riktigt själva resan dit ?

Våra känslor, intellekt och kropp lever i symbios och alla tre kopplar vi på vad vi än gör. Men som vuxen så har vi under årens gång lärt oss att kapa sambanden mellan de tre delarna. Detta är för att skydda oss, för att som vuxen kunna styra över vårt informationsflöde. 

Ta våra barn som exempel, vissa jobbiga situationer/nyheter är väldigt svåra att hantera för barn och kan kan ses som extremt obehagliga. Därför kan vi som vuxna medvetet undanhålla viss information för våra barn. Det här gör vi eftersom ett litet barn har mycket svårt för att styra och stänga av sina känslor för allt som händer runt om i världen.

Det här dessvärre något som vi vuxna är väldigt bra på och som vi blir bättre på ju äldre vi blir. Men det här är ett sätt för oss att kunna hantera vardagen, vi gör det för att vi inte ska ta till oss allt det svåra och jobbiga som händer runt omkring oss och för att vi personligen inte ska bära omkring på all smärta/elände själva. 

Det är också det som gör att vi upplever att tiden går mycket snabbare som vuxen än när vi var ett litet barn. Eftersom vi kopplar på vårt intellekt istället för våra känslor allt som oftast och vårt intellekt saknar just förmågan att hålla här och nu men som istället våra känslor är väldigt bra på att göra.

Så nästa gång du parkerar din bil och undrar hur sjutton du kom fram hit utan att minnas något av själva resan eller när du upplever känslan av att tiden går för fort nu så vet du att du har/ haft din autopilot påkopplad ett litet tag för länge.

Idag har jag tagit mig tid till att ha tid. Tid till att inte användas till något annat än bara för mig och min närvaro. Jag har avstått från näringsrik och avancerad matlagning, från motion och träningsabstinens, från prestationsångest och mina måsten och andra, för dagen mindre viktiga saker.

Jag har istället unnat mig en stunds nostalgi med E och A för att inse att tiden har sprungit iväg och att jag har hamnat aningens bakom eller hela tiden ljusår före.





  

Alla vi föds med självkänsla men någonstans på vägen mot vuxenvärlden så tappar vi bort den.

Kanske är du som jag, en person vars kännedom runt ordet självkänsla är ganska så givet. Men om någon skulle fråga dig om du kunde förklara vad ordet självkänsla verkligen betyder, så skulle svaret säkert bli att det är något som beskriver hur bra en person är på något. En person som kanske är självsäker, en person som kan, som tar för sig.
Ordets verkliga betydelse är : Känslan av att man är värd något. Ordet självkänsla förväxlas ofta med ordet självförtroende som i sin sanna betydelse är: Tilltro till sin egna förmåga. 

Jag hade idag förmånen att få gå på en föreläsning som handlade om barns självkänsla. Den här föreläsningen hölls av samtalsterapeuten/föreläsaren Jana Söderberg som är författare av boken "Sluta jämföra dig med andra"

Den första frågan som några fick när vi klev in i rummet, var om vi skulle ha valt just den platsen som vi nu hade valt om vi istället hade varit 4-5 år? En 4-5 åring har i regel en utmärkt självkänsla och hade med all säkerhet valt en plats väldigt långt fram, för att kunnas synas mest, för att ta lite plats. Eller hur många utav oss som kunde helhjärtat räcka upp handen och svara på frågan om man var bra på att rita en häst. Hur många utav oss vuxna gör så idag? Är det inte så att vi hellre sätter oss lite längre bak ifall man kanske skulle råka få en obekväm fråga? Eller hur många utav oss vuxna med stolthet i rösten säger att vi är världens bästa hästritare?

Själkänsla är en summa av de olika kvaliteér som vi har och vi kan också säga att vår självkänsla är själens kondition, den behöver alltså underhållas precis som vi gör med kroppens kondition. Självkänsla är vår förmåga att kunna ge och ta bekräftelse, att kunna vara närvarande, att kunna uttrycka sina behov, att ha tillit till sina känslor och att ha drömmar/visioner.
 
I hennes jämförelse tog hon som ett exempel en degbunke där själva bunken var uppdelad i 3 nivåer:

Sociala behov: överst
Säkernet/trygghet: mellersta
Basbehov: underst

Degen som är under jäsning är vårat självförverkligande.

I grund och botten är vi alla egoister som alla söker bekräftelse men det finns två olika typer av bekräftelse.

Bekräftelse för den vi är= varelse= bygger självkänsla
Bekräftelse för det vi gör= görelse= bygger självförtroende

Det är här som vi vuxna kan göra skillnad i våra barns självkänsla. Eftersom alla barn söker bekräftelse så är det också det som vi vuxna gärna ger dom när de vill ha det. Men att enbart ge sitt barn bekräftelse efter görande leder i sin tur att vi helt och hållet utplånar barnets självkänsla, och därför enbart ökar upp barnets självförtroende.

Ett ord som vi använder allt för ofta för att berömma våra barn är ordet "duktig".  Att tala om för ett barn att de är duktiga, är idag vårat sätt att bekräfta barnet för det barnet kan, att vi är vad vi gör. Men istället för att använda ordet duktig så kan vi som vuxna välja att ge barnet bekräftelse genom att tala om för dom att vi tycker om barnet för den, den person som den är, att teckningen är fin för att tden har så fina färger, att barnet som stolt visar sin mamma att de kan snurra ser ut att ha riktigt roligt istället för att bara svara på barnets bekräftelse med ordet "vad duktig du är" 

Har idag varit och inhandlat tre par nya jeans till A. Det här är något som måste göras en gång i kvartalet och då är det inte så att vår pojk växer ovanligt snabbt eller att jag köper för små byxor varje gång. Utan därför att A helt enkelt är en liten kille som gör allt för många målgester på knä.

Idag var sista arbetsdagen för en vän på jobbet eftersom hon skall gå hem och vara mammaledig för första gången. Vi har under de här månaderna pratat en del om graviditeter och nu på senare tid även förlossningar. Precis innan hon skulle gå så pratade vi lite om när jag var gravid för första gången, hur speciell man kände sig med sin stora runda mage. Jag minns också att alla andra fick mig att känna mig speciell. Det kunde vara en blick, ett leende, någonting som de sa som helt enkelt fick mig att känna mig unik med "min" bebis i magen. Idag är jag 5 år äldre, jag är klokare och har väldigt mycket mer erfarenhet på nacken och dessutom så har jag fattat grejjen! Jag vet idag varför jag fick alla menande blickar, det lilla leendet och de vänliga orden. Det var MEDLIDANDE! Medlidande för det som komma skulle! Jag vet det här idag för jag gör likadant själv! Man önskar den blivande mamman lycka till och tittar lite med snett huvud och småler...(för att tänka för sig själv: Nu du, kommer du att få vara med om resa, en resa in i smärtans tecken :-) 

 

Lycka till alla söta blivande mammor med era härliga magar! (är lite avis men bara lite lite yttepytte lite...)