Igår kväll så satt jag i 97 minuter med gråten i halsen, med små tårar som sipprade ur mina ögonvrån och med en stark sorg som bultade i brösten. Allt det här upplevdes under den svenska gripande filmen "Underbara älskade". 

Att en familjs lycka plötsligt kan förvandlas till en enormt stor olycka och hur svårt det kan vara att försöka hitta viljan och kraften att få tillbaka livsgnistan igen. Hur mycket lättare det är att ta till andra medel för att bedöva smärtan. Hur man som förälder måste försöka överleva vardagen med att ta en dag i taget och vara stark nog att ta hand om sig själv och det som kvarstår av den lilla familj som man en gång hade, som man faktiskt en gång också tog för givet.
 
Jag får mig en tankeställare om vad som är viktigt och betydelsefullt för mig. Om hur livets självklara plötsligt kan förvandlas till sorg och om hur man ska ta tillvara på alla goda stunder som man har med sin familj. 

Extra påtagligt blir sorgen också eftersom en sådan sorg faktiskt en gång i tiden har drabbat min kära och det enda jag kan göra för honom är att försöka förstå, försöka ta tillvara på just våra stunder och inse att inget varar för evigt men under vår tid tillsammans så ska jag försöka göra det bästa utav den och inte ta våra lyckliga familjestunder för givet.