Jag blir så ledsen varje gång jag har pratat med min mamma. Ledsamheten slår i mot mig medans jag har henne i luren. Jag försöker koncentera mig på vårat samtal men blir så sorgsen för hur kunde det bli så här? Varför blev hon sjuk så tidigt? Hon som egentligen skulle vara som alla andra pigga 59 åriga mormödrar.

Hur känner min mamma själv? Blir hon uppgiven och förtvivlad hon med? Jag tror dock inte att fallet är så för en del av mammas sjukdom ser till att hon inte få sådana tankar om sig själv, för det är det som sjukdomen Demens gör. För Demens är en sjukdom som inte bara påverkar hjärnans minne utan också våra tankeförmågor. 

Mamma har idag personliga assistenter som hjälper henne med det mesta hemma i lägenheten. För mamma har svårigheter med det som vi andra tar för givet här i livet. Hon kan inte ta sig upp ur soffa, säng eller stol själv utan något stöd. Mamma kan inte gå på toaletten själv utan hjälp. Mamma har också svårt att skära sin egna mat och det tar väldigt lång tid för henne att äta upp den.

Man vill så gärna hjälpa henne och man blir så frusterad för att allt tar lång tid, men man blir också väldigt deprimerad över att se situationen. Hur mitt egna liv har tickat på de senaste åren och hur mammas liv i samma stund har raserats succesivt.

Hur kommer det att gå för mamma?

Hur kommer allt att sluta?


 
/ Sol i hjärta, sol i sinne men även vårsolen lämnar skuggor i själen!