Att vara saknad!
Och jag har gjort det. Jag har pratat med mamma idag som var ledsen, bortglömd och trött. Trött på att känna sig ledsen, trött på att känna sig bortglömd och trött på att inte kunna göra något på egen hand. Men jag förstår henne i hennes upprördhet och den förståelsen ger mig så dåligt samvete. För att resa iväg innebär också ett dåligt samvete. Ett samvete som jag reser ifrån men som alltid väntar på mig när jag kommer hem igen. Ett samvete så stort att jag inte ids eller vill ringa henne under min ledighet.
För jag vill inte påminnas om det som jag ständigt alltid annars är påminnd av. För min mamma är inte bortglömd. För hon är så långt ifrån bortglömd som man kan vara. För tankarna finns där alltid, alltid där för att påminna mig om att höra av mig. För att påminna mig om att min mamma inte kan resa iväg från hennes bekymmer, hennes stora problem och hennes stora livssorg. Och min mammas sorg är också mitt bekymmer, mitt problem och naturligtvis också min stora livssorg.
Så idag har det regnat lite här hemma. Ett litet kort regn som snart och förhoppningsvis övergår till solsken igen. För hemma är det alltid skönt att vara och med en kvarglömd mobiltelefon med tre missade samtal (varav ett var mitt egna) och med fyra olästa SMS så känner jag mig faktiskt saknad och den saknaden, den värmer.
Sol imorgon?
Jag pratade också med henne. Usch vet inte hur man ska bli av med sitt dåliga samvete.
Ja. Sol imorgon. Ni gör ett starkt jobb och det tror jag att eran mamma vet. Det dåliga samvetet är något som alltid kommer att plåga en människa som lever i relationer.....
Styrkekram till dig
/Zun
Hejsan!
Tackar. Det mottot har jag haft sen jag var väldigt ung. Jag tänker så när det händer saker man inte är beredd på. Som man inte vet hur det kommer att gå.
Åh, jag känner igen det med din mamma. Man försöker räcka till för alla men det är svårt när man har två små barn också.
Och så till slut: vilken fin och mysig blogg du har! Bara så du vet. :D
Ha en skön kväll!
Kram
va jobbigt med din mor,tur att hon har dej,men samtidigt måste du va noga med att du har ditt liv,även att ditt samvete får sig en törn,
å regn det är väl bra men det vill man ha på nätterna,skulle väl vara idealet:O)
må gott
Helt klart sol i morgon, hjärtat.
KRAM!
Vad tråkigt med din mamma, förstår att det är tufft för er båda. Har jobbat inom vården och träffat parkinsonpatienter och deras familjer. Men du verkar vara en omtänksam som gör vad du kan för din mamma :-) Fin blogg du har förresten - och jättefina bilder!
Jag förstår dig precis. Det är en av mina stora rädslor att mina barn ska känna det här dåliga samvetet gentemot mig och det vill jag absolut inte att de ska.Men det är nog svårt att inte göra det för sin mamma....
Har du något bra tips till mig? Vad jag kan säga till mina barn för att det inte ska bli så här...så tar jag tacksamt emot det.
Kram
