En moders ömmande hjärta!
Det finns väl ingenting som kan göra mig så lycklig och stolt som mina barn men det finns heller inget som kan göra mig så olycklig som mina barn. För mitt hjärta ömmar så för dom, för allt som kan hända dom och för allt som jag inte vill att de ska behöva få vara med om.
Det är det här som kan göra mitt hjärta olyckligt. Att jag inser att det kommer att komma en tid då jag inte alltid kommer att vara med dom. Att de kanske inte alltid kommer vända sig till mig med sina bekymmer och svårigheter. Att de en dag ska växa upp och bli stora. Stora nog att gå sina egna vägar i livet och följa sina egna beslut.
Men hade jag kunnat så hade jag stannat tiden. Stannat tiden på den tid som är just nu och få behålla mina små pruttungar precis så som dom är idag. Så som jag vill att livet ska vara, så som jag uppskattar livet som mest.
Mina lagom stora behövande småtroll, mina lagom små men tillräckligt stora älsklingar. Tillräckligt stora för att kunna ge mig, som deras mamma så mycket härliga uppskattande små ord och tillräckligt små för att kunna älska mig för den som jag är. För den mamma som dom har och för den mamma som jag är och det, det är den bästa mamma som dom någonsin kan få.
Tankar ur en ömmande moders hjärta som både vill och inte vill att hennes små ska växa upp och bli hennes stora små.
Jag ryser lite när jag läser det du skriver... Tiden går så himla fort!! Ha en fin kväll!
Fint skrivet om dina små pruttungar :) men om du bara visste hur fort det går. Mina gullungar var nyss så där små känns det som ibland. Men huuu var fort det går och vad stora det är. Mycket konstig känsla att ens barn är 14 och 17 kan jag säga,hmm...Nästan lika konstigt som att jag är 35. jag var ju nyss 25 typ.. Hur gick det till egentligen ?!
Mhm, jag känner igen mig i det som du skriver. Jag får tokångest när jag tänker på att mina småkottar ska bli tonåringar och att jag inte kommer att ha koll på dem ;-) Jag som blir nog orolig bara de springer över till grannen..... Det kan ju komma en bil..... Att de dessutom en dag ska flytta hemifrån existerar inte i min världsbild!
Samtidigt har jag märkt att hittills (nåja, mina är ju bara 2,5 och 4,5 år gamla...) har det alltid kännt som att "åh det HÄR måste vara den bästa åldern/tiden" när de kommit till ett nytt skede i utvecklingen och jag tror - åtminstone hoppas - att det ska kännas så framöver också, att man liksom växer själv i och med att barnen växer och att man hittar sin nya roll som mamma i varje ny fas. Mamma kommer man alltid att vara i alla fall. Men visst vill jag stoppa tiden och ha det som det är precis just nu. Framtiden skrämmer, men det gäller ju även mig själv. Ska jag bli gammal? Ska mina barn ta hand om MIG?
Förlåt för ett långt inlägg, jag gick verkligen igång på detta ämne ;-) och det värsta jag vet är när någon talar om för mig hur fort tiden går..... Sköt om dig och de dina och pussas och kramas så mycket ni kan!
Kram Zun
Då kan jag tala om att tonåringar är helt underbara dom också, och mycket får man lära sig hela resan lång. Men visst får jag hjärtsnörp när jag ser bilder från när de var små. De var så SMÅ och ljuvliga...
Fint skrivet.
Åren går rusligt fort men tonårstiden är så himla rolig. Just nu har jag ju en himla massa av allt. Både små och stora, allt har sin charm.
Kram T
Bara att ta vara på tiden, varje minut!
Jag förstår dig precis! Ser fram emot varje ny sak min lillkille lär sig men vill samtidigt inte att han ska bli en dag äldre! Det är bara att njuta och ta vara på varje minut! Ha en bra dag! kRam Helena
Va fint du skriver om dina barn!! :)
Har ju inga egna men alla barn runtomkring mej växer som ogräs, speciellt om man inte har sett dom på ett litet tag.
Ha en bra dag, kram.
