Glöm inte intyget till försäkringskassan som dagis ska skriva på.

Vad fruktansvärt jobbigt det måste vara för er och naturligtvis för er mamma.
 
Det får vi ofta höra när vi förklarar för andra hur allt är med vår mamma och vad hennes sjukdom innebär för henne, för oss. Och det är nog precis så fruktansvärt jobbigt som det antagligen låter också. Men för mig så är det här det enda livet jag känner till. Att min mamma blev sjuk och fick den här sjukdomen hände ju inte över en natt och därför så har vi för varje dag som gått också lärt oss något mer, något nytt om våra liv. Och för varje dag som har gått så har vi också kommit närmare en acceptans över den sjukdom som alltid kommer att finnas där och som för alltid kommer att vara en väldigt stor del av mammas liv, av vårt liv.

Men visst finns det stunder då man känner av att livet är bra orättvist. Stunder då man känner av bitterheten och då avundsjukan slår till. Stunder som jag kanske mest av allt i hela världen hade velat dela, att få uppleva med min mamma för att det just är ett sådant speciellt mamma och dotter moment. Stunder som man minns från förr, från när man var liten då livet faktiskt var som det skulle vara. Att min mamma var som min mamma, just till mig.     
 
Men för det mesta så går ju livet sin stilla gång och jag har lärt mig att leva med den här sorgen. Sorgen över att sakna någon speciell, någon som du håller kär som fortfarande finns men som inte är helt densamma. För jag har lärt mig att förstå och jag har kunskapen att kunna se att sorg kan se ut på olika sätt.  För en sorg som våran, är en sorg över att behöva lära känna någon på nytt, fast på ett annat sätt. Jag har också insett hur unika våra liv har blivit, längs med vägen och jag kan idag se att det trots allt kommit något gott från allt det här onda.
 
Men jag har också lärt mig att inte döma för snabbt eller för hårt, för jag har nu förståelsen. Förståelse över att det oftast finns en historia bakom varje individ. Bakom varje olikhet, varje avvikelse så finns det en berättelse som tar oss till en sanning. Som tar oss till en förståelse över hur olika våra liv kan se ut. Kanske just till din berättelse, till just din sanning och kanske en dag fram till andras förståelse. 

Eftersom jag har en så´n enormt stor blogg med flera hundra tusen läsare varje dag =)
Så tänkte jag, att jag så klart vill göra lite PR för andra som jag känner litegrann.

Så varsågoda!

 

Fredagen är här och jag är något trött. Trött för att jag dels inte riktigt känt mig på topp dom här senaste veckorna. Det började ju med en urinvägsinfektion som sen övergick till lite nästäppa och sen lite känningar av halsont för att sen avslutas med HOSTA. Det känns dock lite bättre på den fronten idag (peppar peppar...) men sen har ju det här varit min första vecka på min nya tjänst, nya saker har behövts läras in och nya människor som ska läras kännas och dom mig. 

Så just nu snurrar olika diagnoskoder och vårdgivare runt i skallen på mig och jag är så tacksam över att det är fredag. Lite längre arbetsdagar har det också varit och med det mindre tid hemma med barnen men på söndagskväll så kommer jag nog tacka gudarna för det då jag har varit själv med barnen hela helgen.

Tränat har jag fått gjort den här veckan också, inte för att jag har varit helt stillasittandes de senaste dagarna men det har ju mest blivit promenader och en enstaka löprunda men nu känner jag att jag är på gång igen. 

Och på söndag vankas det kalas för min äldsta systerson Robin som blir 13 år, en liten kille som har blivit stor och som moster Marielle såg för första gången när han var typ 1 sekund gammal. Jag var nämligen med på förlossningen men det är en historia i sig som nästan kräver ett helt eget inlägg. Fast det klart, min pappa fyller ju år den dagen också för min syster Linda har nämligen en egenhet att lyckas föda sin barn på andra familjemedlemmars födelsedagar. 2 av 4 förlossningar har hon i alla fall lyckats göra det på.

En annan Robin är ju våran tennisgud R. Söderling. Hur coolt är inte det här att han är vidare till final då? Och hur coolt är inte det att C: s kusin Jenni är förlovad med honom och om man får lov att skryta lite extra i dessa tider så har jag ju själv träffat honom några gånger också för den delen, så det så =)

Tyvärr så blev det inga räkor idag, som det sig så ofta bör. För dom var slut helt enkelt och fredagar som för oss alltid är lika med räkor (om vi är hemma då) så nu står både C och jag helt handfallna och mållösa.

Så vad sjuttsingen ska vi äta ikväll nu då?
 

Mina vänner, ha en riktigt skön fredagskväll!

A bientôt!

...blogglusta sökes.



Blogglustan är oerhört och innerligt saknad av sin ägare så om någon har hört eller sett vart den har tagit vägen, tveka i så fall inte att höra av er till dess rätta ägare så snart som möjligt.