Jag somnade tidigt igår kväll och sov länge nu på morgonen så därför har det inneburit en lång och händelserik natt i drömmarnas tecken.

Jag höll på att bli kidnappad och var så rädd att jag låg och skakade under täcket, men när jag vaknade till så var det barra ösregnet som hade skrämt mig. Jag var visst gravid också och födde en liten bebis utan minsta vetskap eller smärta om det. Själva BB var också min arbetsplats och därför passade jag på att jobba lite under tiden.

Jag var även tillbaka till mitt gamla flickrum i mitt föräldrahem och hade fest med TV.n som underhållning. Jag gick och handlade utan byxor i den lokala affären och kom på det först när jag gick därifrån och valde därför att åka rullskridskor därifrån, utan att behöva byta skor först, eftersom det är det absolut snabbaste sättet att ta sig hem på?! Obemärkt !!!

Det har var ju naturligtvis ett ypperligt tillfälle att googla lite på drömtydning men när jag sen fick veta svaren på hur det tolkades som, så kändes som jag helst inte ville veta.

Freud hit och Freud dit....Jag tolkar mina egna drömmar själv och enligt mig så betyder det här bara att jag är en fena på att vara effektiv. Jag klarar mig undan kidnappningar samtidigt som jag festar loss och slappar framför TV:n och när det är dags för att föda barn så väljer jag ett ställe som jag känner mig hemmastadd på samtidigt som jag kan jobba undan lite för att slippa vara ifrån jobbet i för många dagar. 

Men det här med byxorna det kan jag inte förklara mer än att det är väl inget konstigt med det. Det har vi väl alla gjort någon gång. Handlat utan byxor och sen åkt rullskridskor hem?

Nej, nu är det dags för mig att gå och ta på mig byxorna för nu ska vi åka till blomsteraffären och handla.

 



     

Jag tycker att det finns andra saker, andra mycket viktigare saker att lägga sin tid på. Därför funderar jag på att skaffa städhjälp till hemmet. Nu har jag inte kollat upp vad det kostar så jag kan inte uttala mig om det skulle vara värt det men som jag känner just nu så ska det mycket till för att jag skulle känna att det inte skulle vara värt det.

Jag gillar verkligen att ha ordning och reda runt omkring mig. Det ska lukta fräsht och allt ska skina och se blankt ut. Fönstrerna ska vara välputsade och kläderna vikta och strukna. Blommorna ska vara vattnade och diskmaskinen upplockad och inga smulor ska ligga kvarglömda på middagsbordet.

Men jag har inte tid. Eller jag har naturligtvis tid för det handlar givetvis om hur man väljer att prioritera sin tid. Men jag vill göra så mycket annat just den tiden som jag faktiskt är ledig. Jag vill kunna umgås med min familj mycket mer effektivt, jag vill kunna sticka iväg och träna när jag vill och inte behöva känna att det blir på bekostnad av hemmet eller min tid med mina barn.

Jag vill kunna slippa känna ångest över ogjorda måsten här hemma, slippa känna mig tråkig för att jag bara måste vara inne och städa vid eventuellt fint väder. Jag vill kunna visa upp ett välstädat hem utan att ha behövt stressat ihjäl mig innan för att hinna dammsuga och plocka undan.
 
För det är det som det handlar om. Jag vill att mitt hem ska vara fint men jag vill också att vi ska kunna leva och bo som man ska göra med våra två små barn utan att behöva ha känslan av ett ostädat hem och utan att våra barn ska behöva känna att det inte får stöka ner eller tassa på tå för att röra till det.

Vad säger ni andra? Vad har ni för erfarenheter? Är ni för eller mot? 



Någon som känner någon som känner någon som känner någon som vill städa?

Det är på lördag det händer. Då all min konditionsträning ska få bekänna färg. En halvmara ska springas och jag är så laddad.

För er som känner att ni bara måste följa med mig genom den här härligt underbara resan på 2.1 mil så kan ni maila mig och få mitt startnummer och på sätt kan ni följa mig genom SMS.

Maila mig på [email protected]

Gå sen in här och beställ mina mellantider och vips så kan ni se vilket helvete jag genomlider och ja, det är jag Marielle som springer även om dom gärna vill kalla mig vid ett annat namn och kön.

Ikväll är vi bjudna på middag. En vesslanmiddag. Förhoppningsvis så är det inte någon död gammal vessla som det bjuds på utan det är middagen i sig som vi kallar för Vesslanmiddag. Namnet kommer sig av att C och hans killkompisar en gång i tiden, bodde tillsammans i ett hus som stod just på gatan Vesslestigen.
 
Det var där C bodde när jag träffade honom. I ett stort hus tillsammans med 5 killkompisar. I ett hus där inte bara ord som fest och barhäng förekom utan också ord som ordning och middagsscheman. När vi sen efter två år bestämde oss för att det var dags för C och mig att flytta ihop, i en egen lägenhet så bestämmdes det också att alla 6 killarna skulle flytta till varsitt. 

Det här är snart 9 år sedan och vi har en tradition sedan dess. En middagstradition. En middag tillsammans var tredje månad där den som bjuder på middag har blivit framlottad utav oss gemensamt .

En kär tradition som jag skulle ha svårt att vara utan. En tradition som vi så gärna håller oss kvar i trots utökning av småknott och bortfall av utland/Gotlandsbosatta. En tradition som vi nästa år får fira. 10 år av väldigt mycket glädje. 10 år av väldigt mycket mat och 10 år av väldigt, väldigt mycket Holy Diver. 

   

Rock on!

Nej, ingen deppig lördag utan jag pratar faktiskt om att jag tycker att ordet lördag är blått.  Ända sedan jag var liten så har jag tyckt att ord och bokstäver har olika färger. Jag ser alltid en färg när jag hör/läser ett ord.
 
Lördag= blå
Söndag= vit
Måndag= orange
Tisdag= grön
Onsdag= beige
Torsdag=mörkgrön
Fredag= vit


Samma är det med namn. Mitt namn, Marielle tycker jag är blått. Linda min systers namn är rött och min andra syster Malins namn är också blått. Och Missi, vår stora lurviga kisses namn det är rött. Men det kanske mer är för att han är en röd katt.   

  

Är det här vanligt? Tänker ni så här också? och har ni andra färger i så fall? 

 

Hemma igen, i lugn och ro i soffan efter en liten nätt löprunda. Det var lite småtungt vid 5 km och vid 7..9..12..13km..
Ja, ni fattar.

Imorgon eftermiddag bär det av till Hunnebostrand för några härliga lediga dagar i Bohuslän. Det är även där vi brukar tillbringa en härlig semestervecka på sommaren. Allt det här tänkandet om den bohuslänska miljön får mig att längta efter sommaren. Att längta tillbaka och tänka på den sommaren som var, på sommaren som var med dom fantastiskt många och långa soliga semesterdagarna. 

Men jag tänker även på sommaren som komma skall och jag vill så gärna att det ska bli så igen. Med mycket sol, många bad, långa lata dagar och en sommar med ett lugn i kroppen. För det är det som bohuslän gör med mig, det är precis det som Hunnebostrand gör med mig.

Bort med rastlösheten, tristessen och den eviga stressen och in med lugnet, harmonin och den sköna avkopplingen. 

 

Det är så grymt svårt att vara tyst. Eller kanske inte svårt att vara tyst om man inte har någon röst, utan mer att det är svårt att vara tyst när jag har så mycket som jag vill komma med. När jag har hur mycket som helst att säga om allt och ingenting. Jag inser ju nu hur mycket som jag i vanliga fall pratar, hur mycket som jag i vanliga fall låter min röst höras och hur mycket andras röster plötsligt hörs mer nu när jag är tyst.

Även när jag sitter för mig själv så slår det mig hur mycket som jag brukar sitta och prata högt med mig själv. Frågar och svarar mig själv i samma sekund. Lite skrämmande faktiskt men också väldigt konstigt men bara ytterligare en sak som jag kan addera till min "lära känna mig själv" lista.



 

Den är nästan borta nu. Min röst. Sträng röstvila är det som gäller, i hela 3 dagar. Så nu ska jag som har en del att säga försöka vara knäpptyst i några dagar. 

Det är märkligt hur världen och vardagen blir annolunda när man inte kan ta till de saker som vi använder oss av för att klara vardagen i vanliga fall. Att en röst kan ha så stor betydelse i hur vi fungerar. Hur jag med automatik öppnar munnen för att försöka svara, säga något men att det läte som kommer ut inte är det som jag i vanliga fall kallar för ord och meningar. Hur mycket som jag egentligen använder min röst dagligen och hur mycket av min tid som jag svarar, pratar med och till andra. Man skulle kort och gott kunna säga att jag just nu känner mig lite handikappad, att jag har lite svårigheter med att hantera mitt vanliga liv.

Så när jag satt här lite avkopplande efter jobbet och kikade omkring på andras bloggar så kom jag inte helt oväntat in på en annan bloggerska vid namn Lallis  som just idag har tagit upp kring ämnet handikapp i sin blogg . Vad och vem det är som bestämmer att just ett hinder är ett handikapp. Att det kanske i själva verket är så att man har lärt sig att leva med sitt handikapp och/eller hittat andra, egna vägar för att klara av just sitt liv och svårigheter som kan stötas på. Hur man just därför inte heller ser det som en svårighet, ett hinder eller handikapp.

För samtidigt som det just nu är frustrerande att inte kunna prata så känns min stumhet också lite befriande, kanske
t om lite avstressande. För att det inte alltid måste vara just jag som svarar, för att jag inte alltid måste ha något att säga eller att komma med. Att jag istället kan nicka eller på annat sätt förklara eller att jag bara kan le lite grann och på så vis ändå se att man faktiskt förstår mig.

 

Så otroligt avslappnande, så givande och så inspirerande det är att blogga. Men också så krävande, så prestationsladdat och tröttsamt det kan vara ibland.

Ibland ramlar jag dit, dit där det inte finns några bra ideér alls, dit inga bra blogginlägg någonsin har letat sig fram. Då kommer prestationsångesten fram och tråkar och bråkar med mig. Jag blir då stressad och frustrerad och lägger bloggen åt sidan för ett tag. För att åter ta upp den för att sen lägga undan datorn igen. Jag har dock lärt mig att se ett mönster i det hela och det är som oftast när tiden är knapp och jag känner mig stressad.

Att vara stressad och försöka skriva ett bra och relativt genomtänkt inlägg fungerar inte så bra för mig. Faktiskt inte alls. Jag får istället kortslutning och kan knappt komma ihåg vad jag har gjort under dagen. Så inte ens ett endaste litet dagboksinlägg går att författa. Men ibland så kommer det stunder. Stunder då ideerna bara sprutar, då jag kan komma på hur många intressanta inlägg som möjligt och då får jag nästan lägga band på mig själv för att inte skriva ihjäl mig.

Och det är i de här stunderna som jag plötsligt kommer på det. För vem, vad och varför som jag bloggar. Mestadels för min egen skull för att utgå ifrån min ursprungsanledning. För att få skriva av mig om min frustration kring det som är jobbigt i mitt liv, mina tankar om allt som rör min mamma och om hur allt inte blev som jag hade tänkt mig när jag själv blev en mamma.

Men jag skriver också för er, för er som behagar sig läsa min blogg . För er som tycker att mitt liv och tankar är värda att läsas om. För ni inspirerar mig när ideerna tryter, när enbart uppmuntrande ord och uppskattning hjälper och när semesterkort från en frånvarande hjärna kommer. För även om jag skriver för min egen skull så hade ju bloggen inte varit den, den som den är om inte just era reflektioner och bloggar hade varit där, där de är.

För alla bloggare skriver olika, olika just bara för en blogg ska vara olik någon annans och skrivas precis så som man vill att den ska vara, som man vill ha den. För just det syftet som du har den till. Med långa inlägg, korta inlägg. Inlägg om ditten, inlägg om datten.

För visst är det väl det som gör det hela intressant. Hur just du tänker och för vem, vad och varför du tycker och skriver som just du gör. 

             

Idag har jag fått mig en påminnelse, en liten påminnelse om varför jag egentligen började att blogga och det var nog precis i rätt tidpunkt och precis vad jag behövde. För att jag har känt ett tag nu att prestationsångesten har tagit över och därför har jag tappat tråden och bloggen har tagit mer energi än vad den har gett mig.

Men idag så har jag och mina systrar åter igen varit och träffat mammas demenssköterska för en liten pratstund. Dom här möterna känns så otroligt viktiga för oss. För det är med henne som vi kan prata om vår mamma, som vår mamma är med sin sjukdom. Det är också med henne som vi får stöd och uppmuntran i våra tvivel och krav på oss själva som en nära anhörig.

Vi brukar prata om hur vår mamma mår och hur hon är idag och hur vi har upplevt dom här åren men en parkinson sjuk mamma som hela tiden blir märkbart sjukare. Men idag pratade vi också om hur vår mamma en gång var. Hur vår mamma var när vi var små. Vilken otrolig humor hon hade och som hon fortfarande har.

Eftersom jag fortfarande, trots att jag borde veta bättre, ständigt går och funderar på ifall jag också kommer att få sjukdomen så är det ofrånkomligt att också undra om jag på något sätt visar några tecken redan nu på att bli som min mamma. I många fall kan det handla om i min roll som förälder, som en mamma själv till mina egna barn.

Vår mamma har t ex alltid gillat att skoja och busa med oss och våra gossedjur. Hon intog då en annan röst och sen började hon fåna sig som om det var gossedjuret som levde ett eget liv. Så fantastiskt kul vi tyckte att det var när vi var små. T om så roligt att min lillasyster kunde kissa på sig av skratt.

När jag idag gör likadant med mina barn så kan jag mitt i all förtjusning ändå komma på tanken att "tänkt om jag just på grund av att jag gör som min mamma gjorde också blir som min mamma?"

Vansinniga tankar men också sant. Men sant är det också att om man ändå har den insikten att förstå när ens egna tankar skenar iväg så är man nog ganska så insiktsfull men också väldigt vis och absolut vid sina sinnes fulla bruk.


 

Tänk att allt egentligen bara handlar om att bestämma sig. Att bestämma sig och sen stå fast vid sitt beslut. Från att bestämma sig hur man vill att dagen skall starta, viken mat man skall äta, vart man vill bo och hur man vill vara som person.

Det här är också det som är mitt största problem här i livet. Jag har så svårt för att bestämma mig och jag blir så stressad över att fatta beslut och blir lätt paralyserad av panik. Som i sin tur leder till att jag blir så utmattad att jag måste bara sätta mig och ta det lugnt.

När jag vaknade imorse så kunde jag inte bestämma mig ifall jag skulle tillåta mig en sovmorgon samtidigt som jag ville komma upp i tid och få en massa gjort. Nästa problem började när jag skulle bestämma om det här skulle få bli en effektiv dag ute i solen eller om jag skulle sätta fart med allt som behövdes göra här inne i huset istället. 

Sen när jag inte kunde bestämma om jag tyckte att det var en allt för härlig dag att låta gå i spillo, genom att göra en massa måsten eller om vi skulle åka och hitta på något med barnen så kände jag mig bara, för andra lördagen i rad så enormt trött och utmattad att det slutade med en stunds soffläge.

Efter en liten paus så tyckte jag ändå att krafterna hade kommit tillbaka och det behövdes en liten fikastund. Vaniljbullar eller chokladbollar? Men varför utesluta det ena när man kan få båda men skulle jag ta en långpromenad eller löprunda efteråt? 

En långpromenad blev det för då kunde vi promenera hela familjen och jag kunde ju faktiskt hinna med en löprunda också, efteråt. Men skulle vi promenera en snabb kortare runda då så jag hann att springa efteråt eller skulle vi ta en längre fast lugnare promenad? 

Efter en lite lugnare med mycket varm promenad då vi under promenaden inte kunde bestämma oss för vart vi egentligen vill bo så var det dags för middagsplaner. Men vad äter man en sådan här skön lördagskväll då tankarna på en löprunda har ebbat ut men ersatts av träningsångest. Skulle vi laga mat hemma och i så fall vad för något eller skulle vi beställa mat. Men varifrån?

Nu när dagen börjar närma sig sitt slut och de flesta beslut är fattade så kan jag lätt konstatera att oavsett vad jag hade valt så nog sjuttsingen hade jag ändå undrat hur dagen hade blivit om jag hade valt det andra.

Följande bestämdes under dagen.
En sovmorgon, lite "innemåsten", en för solig dag för att gå till spillo, en lugnare långpromenad, vi bor bra där vi bor, ingen löprunda men ändå träningsångest och till sist hemlagade chiliburgare. 

Chokladbollar och vaniljbullar.
 Chiliburgare med bacon, ost, tomat, gurka, sallad, lök och hickorysås.

/ En mycket "trött i huvudet" Marielle som undrar varför varenda lördag måste bli så här?           

Den mesomorfa kroppstypen som du primärt tillhör, betecknas av många som den atletiska typen. Helt rättvist, eftersom mesomorfa typer är muskulösa och inte bär runt på särskilt mycket fett. Benstommen är dessutom kraftig, vilket är speciellt tydligt runt handleder, knän och anklar. Med din mesomorfa kroppstyp har du säkert lätt för de flesta motionsformer. På grund av den relativt stora muskelmassan är det speciellt de energikrävande sportgrenarna du är bra på. Det kan till exempel vara 100 m löpning, spjutkastning, rodd och styrketräning. Mesomorfa får lätt större muskler genom styrketräning. Om du därför vill bli smalare utan att få större muskler, bör du vara återhållsam med målinriktad styrketräning och fokusera på konditionsträning. Som mesomorf typ kan du utan problem använda dig av alla konditionskrävande motionsformer. Passar din motionsform dig? Tänk dig för så att du inte sätter upp för höga mål när du ska gå ner i vikt. Det är sannolikt mer muskler än fett som präglar din kroppstyp.

Ett litet utdrag ur iForms test för vilken kroppstyp jag är.

Det där med kraftig benstomme var väl inte riktigt det jag ville höra, utan jag ville nog snarare höra att det faktiskt var fett så att jag nu under årets första löprunda kunde bränna bort det.



/ Tji fick jag!